Sister, Do You Know My Name?
Intenstivt men i små doser; påfrestande men fredande - inte försöker man fly det och inte heller rycker man på axlarna, utan man blir snarare lättad. Varje droppe faller fritt men landar med en precision sällan skådad, vartefter varje droppe följs upp med ännu en droppe tills de tillsammans utgör en ansamling - en nära förbunden pöl tills det att det hastigt jagas bort av det vi människor har fattat den större delen av tycket för. Jag känner det under trädet.
En brant sluttning ned till avgrunden har bevittnats. Toppen var nådd för ett tag sedan, nu är det i de nedre områdena. Hur mycket lägre kan man komma och hur ser klättringen uppåt ut? Finns den?
J
En brant sluttning ned till avgrunden har bevittnats. Toppen var nådd för ett tag sedan, nu är det i de nedre områdena. Hur mycket lägre kan man komma och hur ser klättringen uppåt ut? Finns den?
J
All I've Got to Do
Idag fann jag framtiden för dagens ideal i mitt synfält. En stund fann jag mig tvungen att se bakåt, endast för att inte förstå vad det handlade om. När detta objekt dock infann sig parkerat (orörligt) och utrymt, såg jag härligheten i det. Det var med en högst tilltalande kraft som jag fann mig som borta i en labyrint - alla vägar ledde mig tillbaka. Och ständigt fanns tryggheten där, från vilket håll jag än betraktade den (och tro mig, jag provade alla synvinklar).
Synd är det dock att detta överträffar idealet, på de flesta sätt (alla utom en egentligen) och inte ligger det någon skam i det, enbart ett försvårande. Som om det inte redan nu skulle förete sig vara tämligen problematiskt...
Tackar för stunden som var, hursomhelst!
/Jay
Synd är det dock att detta överträffar idealet, på de flesta sätt (alla utom en egentligen) och inte ligger det någon skam i det, enbart ett försvårande. Som om det inte redan nu skulle förete sig vara tämligen problematiskt...
Tackar för stunden som var, hursomhelst!
/Jay
A Hazy Shade of Winter/ A Place in the Sun
Många påstår sig vilja ta till en snabb undanflykt. Huruvida det handlar om att komma ifrån den dåvarande situationen eller platsen i sig vet jag inte. Jag känner att jag skulle behöva komma bort ett tag. Det handlar dock inte om att komma ifrån något, snarare att faktiskt komma dit - till en plats där jag helt enkelt trivs bättre: Där vintern tar anspråk på grönskans tilltalande utbreddning; där oroat vatten fryser och lägger sig för en likt en bro; där vinden smeker marken och bjuder in till en lockande storm; där jag skall vänta.
Jag vet dock att platsen i fråga inte är många till freds och ett scenario spelas ständigt upp framför mig, innehållande en stor mängd stoft av sanning - sanning som den har förekommit för vissa, inte för mig. Jag befarar dock att min önskning kan skapa en sanning av samma kaliber, en sanning jag troligtvis inte har några problem med att gå till mötes.
/Jay
Jag vet dock att platsen i fråga inte är många till freds och ett scenario spelas ständigt upp framför mig, innehållande en stor mängd stoft av sanning - sanning som den har förekommit för vissa, inte för mig. Jag befarar dock att min önskning kan skapa en sanning av samma kaliber, en sanning jag troligtvis inte har några problem med att gå till mötes.
/Jay
Don't Play That Song
Jag förstår inte innehållet och jag kan unna dig den ovissheten, ty jag bjuder på densamma (om än du inte är underrättad om den ovisshet jag erbjuder).
Andra såg en del av innehållet idag. Det tycktes vara mer till freds vid detta tillfälle, om jag tolkade det rätt. Och om så var, så var det ömsesidigt. De "små sakerna" utgjorde den bättre delen av dagen.
Andra såg en del av innehållet idag. Det tycktes vara mer till freds vid detta tillfälle, om jag tolkade det rätt. Och om så var, så var det ömsesidigt. De "små sakerna" utgjorde den bättre delen av dagen.
Happy Birthday Sweet Sixteen
Det var inte länge sedan, inte alls.
Ändock finner man att gränsen mellan inte länge sedan och för sent är hårfin.
Det var bra innan det, sämre nu.
Ändock måste man glädjas åt äran av att få uppleva och bli upplevd som sådan.
Det var och det är tills det blir vad det aldrig har blivit, ty först då det blir vad det nästan var och är.
Ändock finner man att gränsen mellan inte länge sedan och för sent är hårfin.
Det var bra innan det, sämre nu.
Ändock måste man glädjas åt äran av att få uppleva och bli upplevd som sådan.
Det var och det är tills det blir vad det aldrig har blivit, ty först då det blir vad det nästan var och är.
4th Time Around
Det nya mönstret är skrämmande. Likaså den nya formuleringen: Det som var mest uppnåbart ansågs vara ouppnåbart när det var just uppnåbart. Nu är det troligtvis ouppnåbart igen, när jag nästan vill att det uppnåbart skall vara. Ändå är det mest skrämmande att det med största sannolikhet inte har något att erbjuda. Inget annat än en kortvarig lycka. Därmed gör jag bäst i att övergå till den gamla lyckobringaren, den i status quo.
I Should Have Known Better
För ett par veckor sedan var det några meter. Sedan växte det till ett par mil. Därefter blev det ca 40 mil för att ev. få det att bli meter igen. I själva verket blev det ingenting och därifrån blev det ca 40 mil till hemkomsten, där det väl framme blev ett par mil igen. Allt är mätbart. Den stora frågan är dock i vad man kan/törs/vill mäta den.
"Varför vänta när det står framför en?"
Tja, jag vet varför, även om det är en personlig tillämpning. Inte ens när jag närmade mig det, så fanns det där - just då borta. Allt som kvarstår är ett kollage, nära till hands, och två satans bilder. Inte kan jag heller säga att de gör det rättvisa. Tvärtom: förvanskade. Vem vet hur länge de finns kvar? Erfarenheten ger det små chanser.
"Varför vänta när det står framför en?"
Tja, jag vet varför, även om det är en personlig tillämpning. Inte ens när jag närmade mig det, så fanns det där - just då borta. Allt som kvarstår är ett kollage, nära till hands, och två satans bilder. Inte kan jag heller säga att de gör det rättvisa. Tvärtom: förvanskade. Vem vet hur länge de finns kvar? Erfarenheten ger det små chanser.
Wonderful World
Tinget i sig har framträtt flertalet gånger. Frågan är inte var den framträder, utan i vilka former. Lätt är det att bli förvirrad av de gånger det som verkligen inte är vackert (i sin helhet eller grundidén) delas in i flera små delar och man finner en liten del som är en till freds.
När man begrundar en grundidé och det behov man har av den, kommer man till insikt om det är så att man har ett behov eller blott ett behov som uppstår i bekantskapen med en del av grundidén? Jag gör nästan det och först då sägs det att solen kan lysa på en, vilket den faktiskt gjorde idag (om man vill tolka det så)
Ämnet vilket jag pratar om är kemi, mitt nya favoritämne. Kanske finner man något fint i varje ämne eller så infinner sig något i ämnet som något vackert och skapar en kemi som inte finns i verkliga livet.
Det finns 3 ämnen vilka jag ämnar att forma tills de är perfekta: Natrium, Kalium och Litium.
Den som ibland är mest perfekt (på diverse sätt - återigen inget som skapar en tänkbara grundidé) kräver en plan - solution Aqueous. Svaren flyter iväg med tiden; svåra att fastställa dem.
/Jay
När man begrundar en grundidé och det behov man har av den, kommer man till insikt om det är så att man har ett behov eller blott ett behov som uppstår i bekantskapen med en del av grundidén? Jag gör nästan det och först då sägs det att solen kan lysa på en, vilket den faktiskt gjorde idag (om man vill tolka det så)
Ämnet vilket jag pratar om är kemi, mitt nya favoritämne. Kanske finner man något fint i varje ämne eller så infinner sig något i ämnet som något vackert och skapar en kemi som inte finns i verkliga livet.
Det finns 3 ämnen vilka jag ämnar att forma tills de är perfekta: Natrium, Kalium och Litium.
Den som ibland är mest perfekt (på diverse sätt - återigen inget som skapar en tänkbara grundidé) kräver en plan - solution Aqueous. Svaren flyter iväg med tiden; svåra att fastställa dem.
/Jay
Visions of Johanna
Jag kan, närhelst jag så åstundar erinra mig om denna typen av visioner. Dem jag oftare åstundar lyckas inte uppträda på önskvärt manér. Vilka de än är, så kan de hålla en uppe en hel natt om det är vad som måste för att lyckas. Avbrottet från den koncisa sanningsbringaren kan dock ruinera ens rikedom, men håll filialen öppen, ty från min ficka jag stämplar. Det drar och jag känner mig blåst.
Hur många fler enkla minnen skall det krävas innan man kan ha det inpräntat? Om det är så att det redan existerar minnen: vad krävs av en eller andra för att väcka dessa till liv?
En, som i "en"?
Nej, de finns redan.
Hur många fler enkla minnen skall det krävas innan man kan ha det inpräntat? Om det är så att det redan existerar minnen: vad krävs av en eller andra för att väcka dessa till liv?
En, som i "en"?
Nej, de finns redan.
Keep A-Knockin' (but You Can't Come In)/Red House
Då var man glad över det som hände just då - en sorts räddning i det intetsägande befinnandet på den av många avskydda platsen. Jag älskar den platsen, men en kort resa därifrån kan göra gott för variationen (påstås det).
Så var det en dag - en resa som kanske var uppmuntrande. Frågan är bara vem som minns det nu. Inte jag. Istället minns jag det som kunde ha hänt om jag inte hade gjort det. Att välkomna de kringstrykande lösningarna på diverse problem, när de för en gångs skull visade upp sig.
Uppvisningen desförinnan kan dock ha varit det ursprungliga problemet. Kanske är det inte resultatet per se och inte heller ett problem - hur som helst inte då.
Så var det en dag - en resa som kanske var uppmuntrande. Frågan är bara vem som minns det nu. Inte jag. Istället minns jag det som kunde ha hänt om jag inte hade gjort det. Att välkomna de kringstrykande lösningarna på diverse problem, när de för en gångs skull visade upp sig.
Uppvisningen desförinnan kan dock ha varit det ursprungliga problemet. Kanske är det inte resultatet per se och inte heller ett problem - hur som helst inte då.
Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey
Mycket gick fel, kan antagas; Något kan rättas till nu till helgen, kan även det antagas. Det som dock är säkert är... tja, inget, tydligen. Kan man vara säker på det? Säkerligen inte helt säkert att det faktiskt finns fakta för att det är säkert och sant. Men falskt är det väl absolut inte? Jag vet inte, särskilt inte när det inte finns några indikationer att tolka eller misstolka. Kanske är indikationer enbart en tolkning från första början, ty det är något vi uppfattar som en situation i vilken vi tolkar upplevelsen och därefter drar slutsatsen att vi kommer dra samma slutsats i nästkommande situation. Eller? Jag vet inte.
Det har nu hamnat i ljuset: Det mörka har det kastats ljus på. Skenbart? Ja, kanske. Illusoriskt eller ett missuppfattande - en tolkning som gick fel? En falsk premiss, vill jag påstå; Ett lättfullt traskande på privat mark, med ett hånleende som döljer en förundran. (Det är välkommet, men ack så avskytt)
Det har nu hamnat i ljuset: Det mörka har det kastats ljus på. Skenbart? Ja, kanske. Illusoriskt eller ett missuppfattande - en tolkning som gick fel? En falsk premiss, vill jag påstå; Ett lättfullt traskande på privat mark, med ett hånleende som döljer en förundran. (Det är välkommet, men ack så avskytt)
Yesterday/How Do You Sleep?
När metaforers betydelser uppenbarar sig lämnas man förbluffad av sitt oförnuft. I ett sådant tillstånd befann jag mig i igår. Med lite övertygelse, genom sömnen, spred sig både en vetskap, eller snarare ett skadligt avslöjande, som nu skapar en obeslutsamhet angående vad som gör en bäst: att gå tillbaka i vetskapen om att det mycket möjligen kan hända igen; samtidigt som man måste kontemplera om det inte för stunden vore njutbart.
Det som pågick under en längre tid, längre än jag någonsin kunnat tänka mig, händer nu för mig - ett par år senare. Det som sågs som detaljer vilka man kunde ignorera för att ändå se den hela bilden skapade en helt annan bild än den som ville visas.
Frågan om var gränsen mellan sent och för sent går sätter stora frågetecken efter meningar som ännu inte har formulerats och hur ser bilden ut idag? Är den idag besudlad med ett hat mot min oförmåga och blyghet, inte förändrad men bortglömd eller målat på ett papper som har knövlats ihop och slängts i närmaste papperskorg för länge sedan? Var verket skapat av blott en skaparglädje eller en längtan av att frige en länge påsamlad entusiasm?
/J
Det som pågick under en längre tid, längre än jag någonsin kunnat tänka mig, händer nu för mig - ett par år senare. Det som sågs som detaljer vilka man kunde ignorera för att ändå se den hela bilden skapade en helt annan bild än den som ville visas.
Frågan om var gränsen mellan sent och för sent går sätter stora frågetecken efter meningar som ännu inte har formulerats och hur ser bilden ut idag? Är den idag besudlad med ett hat mot min oförmåga och blyghet, inte förändrad men bortglömd eller målat på ett papper som har knövlats ihop och slängts i närmaste papperskorg för länge sedan? Var verket skapat av blott en skaparglädje eller en längtan av att frige en länge påsamlad entusiasm?
/J
Sunny Goodge Street
Jag är miljömedveten: jag vet vilken miljö jag trivs i och tar således hand om den. Resten struntar jag i, vilket kan verka som en självisk syn och det kan jag nästan hålla med om, men å andra sidan: hur skulle det se ut om dem som är experter på ett område bara skulle överge det för att man inte borde tänka på en sak? Nej, dem två kanske inte är desamma; inte samma utfall, men allt behöver inte vara så krångligt som det låter.
Mina idéer har blivit mina kartor; navigeringen styrs av avsaknaden av kompromisser; sikten är klar och det finns inget myteri, från för till akter - Med andra ord: miljön är perfekt. Det har dock hänt att abstraka hot har vilselett mig in i tron om att det finns någonting att skydda. Men vid slutet av dagen är allt ganska klart, utan tvekan, på något sätt.
Idag (och även igår, som nyss blev idag) har varit en bra sådan. MItt färdmedel till lyckan, om den kan mätas i mil, är på god väg att börja brukas till sitt ändamål. Tills dess kan någon sorts isolering mätas i/genom mig.
Det kommer att bli svårt att se, även om jag har vissa saker inom min miljö att begränsa det till. Imorgon kanske blir bra; kanske det inte går alls, fast jag inte vet hur det hade gått egentligen. Diverse moln av oro måste dock avlägsnas för att rikta koncentration mot solen. Därmed är det dags att säga adjö till några (de flesta).
No need to return. I said good day,
/Jay
Mina idéer har blivit mina kartor; navigeringen styrs av avsaknaden av kompromisser; sikten är klar och det finns inget myteri, från för till akter - Med andra ord: miljön är perfekt. Det har dock hänt att abstraka hot har vilselett mig in i tron om att det finns någonting att skydda. Men vid slutet av dagen är allt ganska klart, utan tvekan, på något sätt.
Idag (och även igår, som nyss blev idag) har varit en bra sådan. MItt färdmedel till lyckan, om den kan mätas i mil, är på god väg att börja brukas till sitt ändamål. Tills dess kan någon sorts isolering mätas i/genom mig.
Det kommer att bli svårt att se, även om jag har vissa saker inom min miljö att begränsa det till. Imorgon kanske blir bra; kanske det inte går alls, fast jag inte vet hur det hade gått egentligen. Diverse moln av oro måste dock avlägsnas för att rikta koncentration mot solen. Därmed är det dags att säga adjö till några (de flesta).
No need to return. I said good day,
/Jay
The Stumble/Someday After a While ( You'll Be Sorry )
Tillägnas "ALLA"
Jag har en historia - en historia som på sitt sätt är rätt gullig. Problemet med denna historia är att den har två historier och sidor bakom sig: En med ett brokigt uppfattande; en tämligen okänd för mig.
För att förstå dem båda krävs ännu en förflyttning i tiden till en annan historia: den kanske lika gullig, återigen på sitt sätt. Denna gav mig ett bestående intryck som tillät mig skapa mig en egen uppfattning bland alla de speglosor som korsade varandra kring. Än idag ställer jag mig till den sida som inte tar in allt negativt (kanske på gott och ont). Istället har en, inte nyfunnen, men en mer välförtjänad respekt växt sig fram hos mig. Hur som helst - tillbaka till historian: Det var en vacker sommardag. Lokalisering för eder okänd. Jag satt på en cykel... Ok, kanske inte. Hur som helst kom solen fram och efter tag satt jag på en cykel. En sådan perfekt dag (Nej, den hoppade inte över händelser som jag gör) fick ett abrupt slut. Min vilja gick inte igenom, men ändock framstod det i det hela som lyckat.
3-4 år senare fick jag veta sanningen. Det var lyckat. Problemet var min oförmåga att tolka detta. Den vackra sommardagen förmådde jag mig inte minnas i den klarheten. Dagarna gick innan det kom, men inte ens då slog det mig. Jag var ständigt ovetande.
Än idag är jag ovetande. Jag vet inte hur historian ser ut på andra sidan. Jag vet inte hur min sida av historian ser ut riktigt, hur det kunde ha sett ut eller ens hur jag vill att den skulle ha sett ut. Idag är även en tid då detta med allra största risk är bortglömt, på ena sidan. Den andra sidan vet hur det kändes för den andra sidan då, ty denna sida har fått ta del av den andra sidans sida av historien. (Nu önskar ni nog att ni vore lika begåvade i skapandet av ordlekar och labyrinter, va? Skönt att skaka av några av de mindre begåvade med min lekande excellens (eller dekadens?)
I sinom tid ämnar jag ta reda på var historian slutar. Tills dess startar jag en ny och det har jag gjort. Mer om det snart. Först måste jag erkänna min rädsla för att en annan historia har nått fram till en känslig punkt - utan min tillåtelse till framfart. Allt detta, det och annat skapar en sorts oro: ungefär som den när man är kallsvettig, fast man tar bort svetten och allt som kvarstår är skitnödigheten och illamåendet. Illamåendet är dock orsakat av olämpliga mängder choklad (klandra mig inte, ty det är bra för hjärtat), så allt som kvarstår är... Ja, det kan ni räkna ut.
Flest historier och leksaker som död vinner - därför startades en ny i föregående helg. Men vad kan man säga?
En dag kommer jag att se tillbaka på dessa historier. Vissa med skratt och vissa med ett leende; inga med gråt. Jag må vara lite som Dexter: sjuk i huvudet, men djävligt vettig i mina tankegångar det till trots. Något jag inte är är svag. Det får andra vara. Det betyder inte heller att jag kommer att trösta sådana. Även som sådana finns det andra att anställa.
Vad försökte jag komma fram till?
Jo, saken är den att jag troligtvis kommer att få uppleva flera soliga dagar, vilka jag minns lika bra, men inga blir förglömda. Möjligen minns man vissa bättre (kanske lyste solen starkare) eller så minns man dem sämre (kanske blåste vinden hårdare), men en sak är säker: även om jag inte vill minnas, så gör jag det om jag bara anstränger mig (frivilligt eller ej). Det spelar ingen roll hur deformerade bilderna är. Men jag kan inte rå för att allt jag minns just idag är den gulliga historian och den drömmen jag hade inatt.
Jag har en historia - en historia som på sitt sätt är rätt gullig. Problemet med denna historia är att den har två historier och sidor bakom sig: En med ett brokigt uppfattande; en tämligen okänd för mig.
För att förstå dem båda krävs ännu en förflyttning i tiden till en annan historia: den kanske lika gullig, återigen på sitt sätt. Denna gav mig ett bestående intryck som tillät mig skapa mig en egen uppfattning bland alla de speglosor som korsade varandra kring. Än idag ställer jag mig till den sida som inte tar in allt negativt (kanske på gott och ont). Istället har en, inte nyfunnen, men en mer välförtjänad respekt växt sig fram hos mig. Hur som helst - tillbaka till historian: Det var en vacker sommardag. Lokalisering för eder okänd. Jag satt på en cykel... Ok, kanske inte. Hur som helst kom solen fram och efter tag satt jag på en cykel. En sådan perfekt dag (Nej, den hoppade inte över händelser som jag gör) fick ett abrupt slut. Min vilja gick inte igenom, men ändock framstod det i det hela som lyckat.
3-4 år senare fick jag veta sanningen. Det var lyckat. Problemet var min oförmåga att tolka detta. Den vackra sommardagen förmådde jag mig inte minnas i den klarheten. Dagarna gick innan det kom, men inte ens då slog det mig. Jag var ständigt ovetande.
Än idag är jag ovetande. Jag vet inte hur historian ser ut på andra sidan. Jag vet inte hur min sida av historian ser ut riktigt, hur det kunde ha sett ut eller ens hur jag vill att den skulle ha sett ut. Idag är även en tid då detta med allra största risk är bortglömt, på ena sidan. Den andra sidan vet hur det kändes för den andra sidan då, ty denna sida har fått ta del av den andra sidans sida av historien. (Nu önskar ni nog att ni vore lika begåvade i skapandet av ordlekar och labyrinter, va? Skönt att skaka av några av de mindre begåvade med min lekande excellens (eller dekadens?)
I sinom tid ämnar jag ta reda på var historian slutar. Tills dess startar jag en ny och det har jag gjort. Mer om det snart. Först måste jag erkänna min rädsla för att en annan historia har nått fram till en känslig punkt - utan min tillåtelse till framfart. Allt detta, det och annat skapar en sorts oro: ungefär som den när man är kallsvettig, fast man tar bort svetten och allt som kvarstår är skitnödigheten och illamåendet. Illamåendet är dock orsakat av olämpliga mängder choklad (klandra mig inte, ty det är bra för hjärtat), så allt som kvarstår är... Ja, det kan ni räkna ut.
Flest historier och leksaker som död vinner - därför startades en ny i föregående helg. Men vad kan man säga?
En dag kommer jag att se tillbaka på dessa historier. Vissa med skratt och vissa med ett leende; inga med gråt. Jag må vara lite som Dexter: sjuk i huvudet, men djävligt vettig i mina tankegångar det till trots. Något jag inte är är svag. Det får andra vara. Det betyder inte heller att jag kommer att trösta sådana. Även som sådana finns det andra att anställa.
Vad försökte jag komma fram till?
Jo, saken är den att jag troligtvis kommer att få uppleva flera soliga dagar, vilka jag minns lika bra, men inga blir förglömda. Möjligen minns man vissa bättre (kanske lyste solen starkare) eller så minns man dem sämre (kanske blåste vinden hårdare), men en sak är säker: även om jag inte vill minnas, så gör jag det om jag bara anstränger mig (frivilligt eller ej). Det spelar ingen roll hur deformerade bilderna är. Men jag kan inte rå för att allt jag minns just idag är den gulliga historian och den drömmen jag hade inatt.
Not Fade Away
Ibland kan minnet svikta. Inte på grund av ålder, utan på grund av att det infekteras av andra bilder. Att försöka minnas något som man såg för ett tag sedan kan blandas ihop med det man ser därefter. Det är inte heller alltid som en fiskehistoria - allting förfinas - utan det kan gå åt alla håll och hur mycket man än vill komma ihåg, så går det inte att få en klar bild. Inte heller är det lätt att låta bli att förstöra minnena med annat. Samtidigt som man vill färska upp minnet, ligger det en rädsla över att det i och med det förlorar sin betydelse om det inte lever upp till förväntningarna.
Bringing It All Back,
J
Bringing It All Back,
J
I Saw Her Standing There
Nu vet jag. Frågan är bara vad det är jag vet. Självklart vet jag vad jag vet, det jag inte vet är vad jag har för nytta av att veta det jag vet. Nu blev fel igen, för någon nytta har jag av det, men... Äh, struntsamma.
Idag blev jag även störd av annat: något som jag trodde jag hade blivit av med för ett flertal år sedan. Visst, folk kan komma tillbaka och be om ursäkt, försöka göra upp eller försöka få något sorts avslut på saker och ting, men de flesta former av psykisk besegran är patetisk i mina ögon. Jag kan inte sänka mig till den nivån, även om jag ibland kanske verkar harmlös mot någon eller agerar blödig poet.
Idag blev jag även störd av annat: något som jag trodde jag hade blivit av med för ett flertal år sedan. Visst, folk kan komma tillbaka och be om ursäkt, försöka göra upp eller försöka få något sorts avslut på saker och ting, men de flesta former av psykisk besegran är patetisk i mina ögon. Jag kan inte sänka mig till den nivån, även om jag ibland kanske verkar harmlös mot någon eller agerar blödig poet.
She's Not You
Vissa kanske ser det som ett tecken; andra som en realisering. Jag vet inte hur jag vill se på det. Mycket ligger bakom mig men allt blommar upp då och då - det vet vi. Bara idag blev en helt ny upplevelse. Den ena halvan var inte alls bättre än den andra, som jag trodde det skulle te sig. Egentligen var den bättre, förutom just små detaljer. Sammanfattningsvis: det var något nytt och allt nytt innehåller en saknad av vetskap som gör mig galen. Det kan jag dock fixa, asap imorgon. Kanske kan man nöja sig med att ha kossan hemma, istället för att gå ut för att köpa mjölken... Nej, det var inte riktigt rätt. Huvudsaken är att jag förstår.
She's Leaving Home/ So Far Away
Det finns en känsla av att vara så nära, men alltför långt borta. Jag trodde att jag skulle känna av den idag, men icke. Kanske beror det på att jag vet sanningen: att det inte är så nära som jag vill tro.
Imorgon lär jag begrunda hur de på andra sidan (bildligt talat), de jag har så mycket gemensamt med (men ändå så långt ifrån Mig som det bara går på de flesta områden), uppför sig. Samtidigt kommer en scen av drömmar spelas upp framför mig medan andra spelas upp inom mig. Den ena kommer att möjliggöras inom några år (även om det redan har börjat), den senare troligtvis aldrig i någon större utsträckning än vad som tidigare har funnits. Som sagt: så nära, men ack så långt borta.
Hot town, summer in the city - Vi syns i sta'n
/Jay
Imorgon lär jag begrunda hur de på andra sidan (bildligt talat), de jag har så mycket gemensamt med (men ändå så långt ifrån Mig som det bara går på de flesta områden), uppför sig. Samtidigt kommer en scen av drömmar spelas upp framför mig medan andra spelas upp inom mig. Den ena kommer att möjliggöras inom några år (även om det redan har börjat), den senare troligtvis aldrig i någon större utsträckning än vad som tidigare har funnits. Som sagt: så nära, men ack så långt borta.
Hot town, summer in the city - Vi syns i sta'n
/Jay
A Most Peculiar Man
Jag är trots allt någon, men inte någon jag är, trots allt. Inte trotsig, men inte allt - bara något. Jag är en strömbrytare, by all means, som inte kan stängas av någon. Jag kan inte stänga av något eller ens släcka ner. Allt står ständigt i standby. Batteriet dör aldrig ut och laddas sällan heller. Inte mycket skänker mig den möjligheten.
På sistone har det båda både sugit livsmusten ur mig, likväl som det har skänkt glädje och livslust. Lust och must, de var orden - orden som inte stämmer, men som kommer närmast sanningen. Orden som får fel innebörd när man jämför, men som är bäst lämpade, stor uppblåsning till trots.
Jag behöver veta mycket och mycket kan bara utredas med hjälp av reaktioner och respons. Båten behöver komma i hamn men den kan hamna lite var som helst just nu. Helst tror jag att jag inte vill att hela båten kommer i land, utan bara viss last. Ni ser, en stor last behöver inte ett tillskott. Konfundering och misstro kan få hamna på en avlägsen ö, utan hopp om att komma tillbaka och infiltrera. Tyvärr är inte människan funtad på det sättet och även om jag kanske är en annan människa (a homo novus, if you will), så finns banden till den gamla föregångaren kvar, för att förbättras i framtiden. Kanske är jag en försämring av mänskligheten som vi känner den. Det förblir osagt, ty jag kommer inte att uppleva framtiden och dessutom kan saker och ting ändra riktning och skita sig totalt. Jag är, som någon föreslog, som stålmannen, fast aningen långsammare. Långsammare på många sätt till på köpet. Jag gillar att vara långsam i vissa fall och det har Aisopos gett oss rätt till att vara.
Du frågar om det är så, och visst är det säkert så att det blir så, även om jag inte gillar det.
På sistone har det båda både sugit livsmusten ur mig, likväl som det har skänkt glädje och livslust. Lust och must, de var orden - orden som inte stämmer, men som kommer närmast sanningen. Orden som får fel innebörd när man jämför, men som är bäst lämpade, stor uppblåsning till trots.
Jag behöver veta mycket och mycket kan bara utredas med hjälp av reaktioner och respons. Båten behöver komma i hamn men den kan hamna lite var som helst just nu. Helst tror jag att jag inte vill att hela båten kommer i land, utan bara viss last. Ni ser, en stor last behöver inte ett tillskott. Konfundering och misstro kan få hamna på en avlägsen ö, utan hopp om att komma tillbaka och infiltrera. Tyvärr är inte människan funtad på det sättet och även om jag kanske är en annan människa (a homo novus, if you will), så finns banden till den gamla föregångaren kvar, för att förbättras i framtiden. Kanske är jag en försämring av mänskligheten som vi känner den. Det förblir osagt, ty jag kommer inte att uppleva framtiden och dessutom kan saker och ting ändra riktning och skita sig totalt. Jag är, som någon föreslog, som stålmannen, fast aningen långsammare. Långsammare på många sätt till på köpet. Jag gillar att vara långsam i vissa fall och det har Aisopos gett oss rätt till att vara.
Du frågar om det är så, och visst är det säkert så att det blir så, även om jag inte gillar det.
I Want You (She's So Heavy)
Jag har någonstans på vägen fått för mig att benämna mig som en som inte är en sådan. Nu kan jag dock inte annat än betvivla detta. Det som kan ses som en infantil ytlighet är trots allt det jag värdesätter och åsikterna om denna vad som skiljer mig från resten. En lista med krav, uteslutande önskemål, har jag om det mesta och inte mycket kan få mig att börja i fel ända. Att hoppa över det högst rankade av dem alla vore att ignorera en dröm, något det inte finns utrymme för i denna komplicerade historia.
Någon annanstans på vägen försvann något som kunde ha varit det viktigaste i mitt liv. Visst, den sortens naivitet ser man inte ofta hos mig, men någon gång kan man unna sig normalitet. Inte heller vet jag om det hade varit något som hade varit rätt på något plan, men som vanligt kan man sällan veta utan att prova. Ofta är det också de "dåliga" tingestarna som är de "rätta" för mig - sådant som andra inte förstår sig på.
Min sociala oförmåga har många gånger satt käppar i hjulet då signaler har korsats varje gången situationen uppstår. Alltid vill jag uppfatta allt som det minsta tänkbara -det som inte gör mig besviken, om det nu verkligen är så att det är så, bara. En god filosofi, men ack så plågsam när det motsatta händer. De få gångerna. Särskilt när det handlar om en sorts snedvriden och opassande kulmen av den verkliga världen. Till dagens dato,
Ack; ve
/Jay
Någon annanstans på vägen försvann något som kunde ha varit det viktigaste i mitt liv. Visst, den sortens naivitet ser man inte ofta hos mig, men någon gång kan man unna sig normalitet. Inte heller vet jag om det hade varit något som hade varit rätt på något plan, men som vanligt kan man sällan veta utan att prova. Ofta är det också de "dåliga" tingestarna som är de "rätta" för mig - sådant som andra inte förstår sig på.
Min sociala oförmåga har många gånger satt käppar i hjulet då signaler har korsats varje gången situationen uppstår. Alltid vill jag uppfatta allt som det minsta tänkbara -det som inte gör mig besviken, om det nu verkligen är så att det är så, bara. En god filosofi, men ack så plågsam när det motsatta händer. De få gångerna. Särskilt när det handlar om en sorts snedvriden och opassande kulmen av den verkliga världen. Till dagens dato,
Ack; ve
/Jay
The Saint - en stilguide
Fråga mig inte hur jag hittade dit, för det vet jag inte själv, men fy pörskans vilken hygglo brud. Det är inget jag grundar på bloggets innehåll vad gäller mode, det har jag inte sett och bryr mig inte om det heller för den delen, utan det är just det inlägget som är det som håller mig fast där. Innehållet är, som synes, av min karaktär. Stil i allra högsta grad. En vit, vacker springare med en riddare som ger hopp om framtiden. Gud, vad jag önskar att min p18 vore klar nu...
http://stylebykling.tv4.se/2009/07/11/hero/
Jag är helt övertygad om att den är överlägsen andra bloggar som Kenzas och gängets. Men det lämnar vi outforskat.
P.S. Det är för övrigt första gången jag inte har en eller flera passande låttitel som rubrik. Se dem som tips på bra låtar, eller något (det skulle ta upp hela min fritid om jag skulle tipsa om bra låtar annars). D.S.
/Jay
http://stylebykling.tv4.se/2009/07/11/hero/
Jag är helt övertygad om att den är överlägsen andra bloggar som Kenzas och gängets. Men det lämnar vi outforskat.
P.S. Det är för övrigt första gången jag inte har en eller flera passande låttitel som rubrik. Se dem som tips på bra låtar, eller något (det skulle ta upp hela min fritid om jag skulle tipsa om bra låtar annars). D.S.
/Jay
Almost Grown
Generalisering innebär exkludering
Snart närmar man sig den ålder man blir vuxen. Åldrar, som jag har behandlat tidigare, visar sällan på motsvarande mognad, enligt förväntningarna. Att man i tonåren förväntas uppträda på ett visst sätt är förståeligt. Det är faktiskt vanligt att de flesta beter sig på ett sedvanligt, som anses (och det med rätt i dessa fall) vara ogräsligt. För min del har det varit en tid av upplysning och en tid då man inser allt man inte tidigare förstod som barn. Att ge svar på dessa, spela ut sina reaktioner, är en vanlig del av motspelandet av det man misstycker emot. Som vuxen har man nog provat och hittat det man ser som den optimala, åt det hållet åtminstone, lösningen på hur problemlösning går till. Improvisation med barnen orsakar dock många problem som då ger upphov till misstycket hos barnen simultant mot deras uppväxt, tiden då man börjar förstå.
Jag menar inte på att allt detta är rätt eller stämmer i alla fall. Det är dock lite av en skam att slösa mina, efter eget tycke, väldigt bra teoretiska lösningar på problem vad gäller uppfostran. Det är dock alltid lättare att som den som har insikt, utifrån, att säga vad som fungerar eller ej. Förvisso bör föräldrarna själva kunna upptäcka detta, men de har mycket annat att tänka på och märker oftast inte vad de gjorde rätt. Det orsakar dem att prova sig fram till rätt metod igen, vilket ger flera alternativa och oftast felaktiga lösning på vägen till det optimala. När de väl kommer dit, finns det inget som säger att barnet uppskattar samma sak längre. Det gäller att aldrig ligga steget före eller steget efter. Alltid följa med i svängarna, jämsides.
Mina reaktioner har inte alltid varit de mest angenäma, om än långt bortom det usuella. Dock har det till viss del präglats av mina föräldrar. Kanske bör sådana som de vara stolta över att de har spelat spelet bättre än de flesta, redan från början - då det är viktigt. Att jag var en snäll grabb som liten, det vet jag. Det visste de även då, men kunde ändå se de små felen som uppenbarade sig ibland. När man ser tillbaka på det missar man ofta de små (och även obetydande) detaljerna och helheten. Så minns man mig, då. Så kommer man minnas mig, då, om hur jag är nu. För många fel finns det inte. I vissa områden är det tillåtet att förbise små petitesser och blessyrer, ty det hjälper en själv att bli glad. Glad är dem som har unika avkommor, även om andra kan uppfatta det som något negativt.
Att man inte kan välja sina barn är nog sant (etiska aspekter står i vägen för den andra lösningen). Jag är nog för rädd när jag inser att detta kan ske, att jag inte skulle uppskatta en alltför vanlig en (det är skillnad på att inte ha några krav kontra medvetandet om det missnöje man hemligt besitter. Det är skillnad på att hjälpa och att vilja hjälpa. Ja, ni förstår poängen). Det är något ingen skall behöva uppleva. Som föräldrar kan man nog ta det och göra det bästa av det, för någon annans skull (om man nu är sådan), men ett barn går sällan att ändra på när det väl förstår...
Snart närmar man sig den ålder man blir vuxen. Åldrar, som jag har behandlat tidigare, visar sällan på motsvarande mognad, enligt förväntningarna. Att man i tonåren förväntas uppträda på ett visst sätt är förståeligt. Det är faktiskt vanligt att de flesta beter sig på ett sedvanligt, som anses (och det med rätt i dessa fall) vara ogräsligt. För min del har det varit en tid av upplysning och en tid då man inser allt man inte tidigare förstod som barn. Att ge svar på dessa, spela ut sina reaktioner, är en vanlig del av motspelandet av det man misstycker emot. Som vuxen har man nog provat och hittat det man ser som den optimala, åt det hållet åtminstone, lösningen på hur problemlösning går till. Improvisation med barnen orsakar dock många problem som då ger upphov till misstycket hos barnen simultant mot deras uppväxt, tiden då man börjar förstå.
Jag menar inte på att allt detta är rätt eller stämmer i alla fall. Det är dock lite av en skam att slösa mina, efter eget tycke, väldigt bra teoretiska lösningar på problem vad gäller uppfostran. Det är dock alltid lättare att som den som har insikt, utifrån, att säga vad som fungerar eller ej. Förvisso bör föräldrarna själva kunna upptäcka detta, men de har mycket annat att tänka på och märker oftast inte vad de gjorde rätt. Det orsakar dem att prova sig fram till rätt metod igen, vilket ger flera alternativa och oftast felaktiga lösning på vägen till det optimala. När de väl kommer dit, finns det inget som säger att barnet uppskattar samma sak längre. Det gäller att aldrig ligga steget före eller steget efter. Alltid följa med i svängarna, jämsides.
Mina reaktioner har inte alltid varit de mest angenäma, om än långt bortom det usuella. Dock har det till viss del präglats av mina föräldrar. Kanske bör sådana som de vara stolta över att de har spelat spelet bättre än de flesta, redan från början - då det är viktigt. Att jag var en snäll grabb som liten, det vet jag. Det visste de även då, men kunde ändå se de små felen som uppenbarade sig ibland. När man ser tillbaka på det missar man ofta de små (och även obetydande) detaljerna och helheten. Så minns man mig, då. Så kommer man minnas mig, då, om hur jag är nu. För många fel finns det inte. I vissa områden är det tillåtet att förbise små petitesser och blessyrer, ty det hjälper en själv att bli glad. Glad är dem som har unika avkommor, även om andra kan uppfatta det som något negativt.
Att man inte kan välja sina barn är nog sant (etiska aspekter står i vägen för den andra lösningen). Jag är nog för rädd när jag inser att detta kan ske, att jag inte skulle uppskatta en alltför vanlig en (det är skillnad på att inte ha några krav kontra medvetandet om det missnöje man hemligt besitter. Det är skillnad på att hjälpa och att vilja hjälpa. Ja, ni förstår poängen). Det är något ingen skall behöva uppleva. Som föräldrar kan man nog ta det och göra det bästa av det, för någon annans skull (om man nu är sådan), men ett barn går sällan att ändra på när det väl förstår...
In the Presence of the Lord
Vissa gånger måste man se till att vara någon annan än den man är, för att satisfiera andra. Det är sällan det är acceptabelt, men om man tänker som jag i föregående inlägg - på återhållsamhet - så måste man ibland visa det andra ser som ens bättre sidor. Den osjälviska sidan är ytterligare en attraktiv sida att visa upp och att då välja den istället för de man är van att visa upp, kan bjuda på annat gott. Det viktiga är att veta när man skall vara sig själv. Det vet inte alla. På gott och ont.
That would be an ecumenical matter - mitt nya favorituttryck. Gud så spännande religion är. Det bygger helt på blind tro och ända skyller folk på att dess fantasi är begränsad. Det mänskliga minnet orsakar allt det ovanstående.
Masser Af Succes bjuder inte på någon tristess.
Tristess. Avsaknad av stimulans. Det är kanske det jag besitter. Eller besitter jag bara inte flödandet av stimulans? "Jag finner det inte stimulerande" (citat myntat av undertecknad), det passar sig bra. Till mycket.
Mellanord:
- Mycket vill ha mer.
- Ge mycket en mer, då.
Mer saft är inte skadligt, men knappast bra.
-------------------------------------------------------------
Det finns ett visst innehåll som enbart bör visas för en viss åldergrupp, sägs det. Vad har åldersgruppen med det hela att göra? Det finns en viss mognad som dessa i denna grupp bör besitta - det är nog svaret på den frågan. Universell och bra. Det är dock så att alla, liksom i hela havet stormar, inte får en plats i gruppen och exkluderas. Vissa nöjer sig med det och andra inte. Vissa tror att de är närvarande, när de i själva verket är bortom "här". Kanske skulle det duga gott med "Lämplig för den unge som har visat på mognad. Detta beslut tas på egen hand och efter eget bevåg. Har han en stor mun bör försiktighet vidtas i vilket fall". Det skulle ju dock aldrig fungera i staterna. Men det är mycket båg bakom dessa historier också. Lämpliga för inga - Inga, katinka og smukke Charlie på sin Harley, kanske.
Coda:
Andakt, andjakt. Be och se. Hoppas och blunda.
That would be an ecumenical matter - mitt nya favorituttryck. Gud så spännande religion är. Det bygger helt på blind tro och ända skyller folk på att dess fantasi är begränsad. Det mänskliga minnet orsakar allt det ovanstående.
Masser Af Succes bjuder inte på någon tristess.
Tristess. Avsaknad av stimulans. Det är kanske det jag besitter. Eller besitter jag bara inte flödandet av stimulans? "Jag finner det inte stimulerande" (citat myntat av undertecknad), det passar sig bra. Till mycket.
Mellanord:
- Mycket vill ha mer.
- Ge mycket en mer, då.
Mer saft är inte skadligt, men knappast bra.
-------------------------------------------------------------
Det finns ett visst innehåll som enbart bör visas för en viss åldergrupp, sägs det. Vad har åldersgruppen med det hela att göra? Det finns en viss mognad som dessa i denna grupp bör besitta - det är nog svaret på den frågan. Universell och bra. Det är dock så att alla, liksom i hela havet stormar, inte får en plats i gruppen och exkluderas. Vissa nöjer sig med det och andra inte. Vissa tror att de är närvarande, när de i själva verket är bortom "här". Kanske skulle det duga gott med "Lämplig för den unge som har visat på mognad. Detta beslut tas på egen hand och efter eget bevåg. Har han en stor mun bör försiktighet vidtas i vilket fall". Det skulle ju dock aldrig fungera i staterna. Men det är mycket båg bakom dessa historier också. Lämpliga för inga - Inga, katinka og smukke Charlie på sin Harley, kanske.
Coda:
Andakt, andjakt. Be och se. Hoppas och blunda.
Fixin' to Die
Det var blott dryga halvåret sedan jag infann mig på Danderyds sjukhus.
Idag, alldeles nyss, höll jag till råga på allt att kunna ådra mig ett allvarligt problem som rör min syn. Förvisso, jag kommer troligen uppleva problem senare i livet, men senare i livet skall komma senare, därav senare. Hur som helst, incidenten skapade inga problem mer än irritation (troligtvis skapad av ett ohyggligt torkande). Å andra sidan kan ev. uppstående men komma när som helst. Ok, kanske inte när som helst, men de kan vara hitills obemärkta. Därför vet jag inte om man bör sova nu för att komma ifrån problemet eller om man bör vara vaken och se saker man kanske inte ser imorgon. Det låter dramatiskt, vilket det kan vara. Erfarenheten säger dock annat. Kanske var det inte ens något som träffade ögat. Uttrycket "det var nära ögat" gör sig påmind.
Det intressanta var att jag inte hann be för skoning. Det brukar hända ibland och frågan är bara varför man gör det. Jag är en sådan som inte tillhör någon religion. I ren protest, kanske, hör jag till jainisterna, utan att veta vad jag nästan har gett mig in på. Religion är ett konstigt ämne. Vem vet om svaren är för många eller endast för få? Mer om det senare.
En annan gång höll jag på att få ett betongblock över mig. Jag kom levande undan då också. Har man tur eller har man otur som som nästan stryker med, för tidigt? Nej, jag vill bli stucken till döds. Framifrån, inte bakifrån - då har man tur. Kanske även en vän.
Kan man dö i förtid? Nej, om man dör, så dör man när man väl dör. Ergo: förtiden existerar inte (säger jag). Däremot finns det siffror som kan härleda ens levnadstid till ovanligheten, för tidigt, i jämförelse. Livet är inte heller kort. Det är det längsta vi kommer att uppleva. Även om det tar slut i "förtid"
Just nu är jag till synes normal. Vi syns, hoppas jag!
/Jay
Idag, alldeles nyss, höll jag till råga på allt att kunna ådra mig ett allvarligt problem som rör min syn. Förvisso, jag kommer troligen uppleva problem senare i livet, men senare i livet skall komma senare, därav senare. Hur som helst, incidenten skapade inga problem mer än irritation (troligtvis skapad av ett ohyggligt torkande). Å andra sidan kan ev. uppstående men komma när som helst. Ok, kanske inte när som helst, men de kan vara hitills obemärkta. Därför vet jag inte om man bör sova nu för att komma ifrån problemet eller om man bör vara vaken och se saker man kanske inte ser imorgon. Det låter dramatiskt, vilket det kan vara. Erfarenheten säger dock annat. Kanske var det inte ens något som träffade ögat. Uttrycket "det var nära ögat" gör sig påmind.
Det intressanta var att jag inte hann be för skoning. Det brukar hända ibland och frågan är bara varför man gör det. Jag är en sådan som inte tillhör någon religion. I ren protest, kanske, hör jag till jainisterna, utan att veta vad jag nästan har gett mig in på. Religion är ett konstigt ämne. Vem vet om svaren är för många eller endast för få? Mer om det senare.
En annan gång höll jag på att få ett betongblock över mig. Jag kom levande undan då också. Har man tur eller har man otur som som nästan stryker med, för tidigt? Nej, jag vill bli stucken till döds. Framifrån, inte bakifrån - då har man tur. Kanske även en vän.
Kan man dö i förtid? Nej, om man dör, så dör man när man väl dör. Ergo: förtiden existerar inte (säger jag). Däremot finns det siffror som kan härleda ens levnadstid till ovanligheten, för tidigt, i jämförelse. Livet är inte heller kort. Det är det längsta vi kommer att uppleva. Även om det tar slut i "förtid"
Just nu är jag till synes normal. Vi syns, hoppas jag!
/Jay
California Dreamin'
Jag tänker inte kommentera dagens morgoneskapader, det är glömt nu, som sagt. Istället blickar jag framåt mot andra galenskaper, men det är svårt att se med infekterade ögon (nej, inte infekterade på riktigt).
När ett obejkt placeras i "fel" miljö är det sällan lätt att motså detta, även om det kanske är föga intressant i sin "rätta" miljö. Jag upplevde det idag. Objektet var inte av denna karaktär, utan det var mer än acceptabelt, oavsett miljö.
Jag kan avsluta med att det finns många fina hus på den plats till vilken jag vill flytta och jag står fast vid att priserna är överkomliga. Lite triss på veckopengen och man är snart där. Sommarjobb är överskattat.
När ett obejkt placeras i "fel" miljö är det sällan lätt att motså detta, även om det kanske är föga intressant i sin "rätta" miljö. Jag upplevde det idag. Objektet var inte av denna karaktär, utan det var mer än acceptabelt, oavsett miljö.
Jag kan avsluta med att det finns många fina hus på den plats till vilken jag vill flytta och jag står fast vid att priserna är överkomliga. Lite triss på veckopengen och man är snart där. Sommarjobb är överskattat.
Wednesday Morning, 3 A.M.
Nu är det svalt utanför. Förhållandena är perfekta för att vistas där ute. Jag kanske träffar på någon under morgonen, någon som inte hittar hit, men som är precis som jag själv. Kanske är ingen ute.
- En borde man stöta på. En enda.
Jag vill se en, två och tre. En borde kunna ordnas.
Det räcker, gott och väl.
- En borde man stöta på. En enda.
Jag vill se en, två och tre. En borde kunna ordnas.
Det räcker, gott och väl.
Little Wing
Kanske skulle jag inte ha kommit till. Jag vet en, ev. två, som skulle kunna ha det bättre. Kanske har dem tankarna lagts på hyllan nu, men jag tar med mig det. Bygger upp en vägg som kommer att förstöra mina ideal i framtiden, tills jag en dag kanske upplever samma eventuella lycka.
De flesta skulle jag tro är stolta över saker som de har gjort nyligen. Saker som har haft en stor betydelse för dem själva och kanske fler eller sådant som kommer att ha en stor betydelse i framtiden. Det jag är mest stolt över är små objekt jag gjorde som ung, som jag lade ner hela min själ att snida på. Även om jag kanske fick en del hjälp, inte så mycket på den senare (förutom baksidan), känns det som om det var egenhändigt. Skönhet, av mig skapad.
Jag glädjs åt att vissa kan vara där, även om de gör fel, så är de där. Inte någon annanstans. Det betyder mycket. (Jag syftar på något helt annat än vad ni tror, även om det går att tillämpa på mycket). Så måste man tänka ibland. Annars är man alltid allena.
De flesta skulle jag tro är stolta över saker som de har gjort nyligen. Saker som har haft en stor betydelse för dem själva och kanske fler eller sådant som kommer att ha en stor betydelse i framtiden. Det jag är mest stolt över är små objekt jag gjorde som ung, som jag lade ner hela min själ att snida på. Även om jag kanske fick en del hjälp, inte så mycket på den senare (förutom baksidan), känns det som om det var egenhändigt. Skönhet, av mig skapad.
Jag glädjs åt att vissa kan vara där, även om de gör fel, så är de där. Inte någon annanstans. Det betyder mycket. (Jag syftar på något helt annat än vad ni tror, även om det går att tillämpa på mycket). Så måste man tänka ibland. Annars är man alltid allena.
Stille i Verden
Står allt stilla på natten? Förr gick man upp tidigare och idag går man upp senare. När går man upp om 100 år? Imorgon skall jag hur som helst gå upp tidigt. Tidigt, då ni förmodligen sover. Gå ut, då ni förmodligen sover. Komma hem, då ni möjligen har vaknat. Detta följt av ett nytt inlägg. Troligen inte läst av många, glömt om 5 minuter. Ej ihågkommet tills det att nästa spektakel avlöser det förra. Stilla i världen är det när vi är väck. Inte för er men för oss. Kontakten till världen är bruten. Existerade den någonsin? Vem skall man fråga?
Kanske träffar man på morgonpigga människor när man väl är ute tidigt. Kanske sådana som är i vår ålder, väck på sina sätt. Jag föredrar det första, ty det glädjer mig att se. Möjligen glädjs de av att se oss.
Problemet med dagens ungdom är de flesta verkar tro att allt gammalt uppfanns i förra veckan. Nu när de har google, var i ligger problemet? Jag skall ta upp det med gamlingarna jag träffar på, imorgon.
Behind the tapestry of subtle grace, we destroy all we need. In a pace setting out to rapidly drown the whole human race. Paying for our greed.
Nej, allt är en bluff.
Kanske träffar man på morgonpigga människor när man väl är ute tidigt. Kanske sådana som är i vår ålder, väck på sina sätt. Jag föredrar det första, ty det glädjer mig att se. Möjligen glädjs de av att se oss.
Problemet med dagens ungdom är de flesta verkar tro att allt gammalt uppfanns i förra veckan. Nu när de har google, var i ligger problemet? Jag skall ta upp det med gamlingarna jag träffar på, imorgon.
Behind the tapestry of subtle grace, we destroy all we need. In a pace setting out to rapidly drown the whole human race. Paying for our greed.
Nej, allt är en bluff.
Living Next Door to Alice
För någon dag sedan flyttade någon från området i vilket jag bor. Det kändes lite skrämmande. Inte att denna flyttade, utan att man kanske aldrig kommer återfå den "relationen" man hade till denna granne. Den som ersätter denna kanske inte alls är värdig platsen. Då blir kretsen allt mindre. Just som den växte sig större. Utan att något förändras för oss. Endast i mitt liv. Det är sällan roande när broar till tryggheten bränns.
Det finns någon som har roffat åt sig den platsen. Om denna beviljas tillträde kan jag inte svara på. Inte än. Ännu osedd, men denna finns. Lurpassar. Gömmer sig och det bra. Tiden underrättar en, när den väl börjar tala.
Det finns någon som har roffat åt sig den platsen. Om denna beviljas tillträde kan jag inte svara på. Inte än. Ännu osedd, men denna finns. Lurpassar. Gömmer sig och det bra. Tiden underrättar en, när den väl börjar tala.
Himlen Är Oskyldigt Blå
Nu har jag stött på någon form av eufori. Bra musik i samband med nattliga konversationer med intressant och smått givande innehåll, har skänkt denna lycka. And the pattern never alters. Until the rat dies. Döda för bövelen inte råttan i detta skede! Inte nu. Vänta med det till senare. Hold your horses med andra ord.
Idag skall folk bege sig till njutningens land och uppleva lidelse. Hade jag varit där hade jag fått, rätt och slätt, lida. Kanske beger jag mig dit. Inte för min skull. Inte för att jag får någonting ut av det. Inte av några dolda motiv. Bara ren medkänsla. Men kanske förblir alltid ett kanske, ända tills det att någon säger ja eller nej.
Imorgon skall det firas. Vad som skall firas är ointressant, men göras skall det och det med bravur. Många saker har man missat att fira. Det går i vissa fall ut som en hyllning till dessa tillfällen. Ej förbisedda sådana, ej sådana som inte förtjänar uppmärksamhet utan sådana som man sorgligt nog enbart har missat. Inga dolda motiv. Himlen är oskyldigt blå.
Det är skönt med andrum. Andrum på vilken det tillåts en viss inkräktan. Inte mer än nödvändigt. Inte i stora mängder. Måttliga proportioner utspridda som en serie av händelser. Ett kollage med risk för tillbakablick. Många gånger om. En är dock bra, kanske bäst.
Idag skall folk bege sig till njutningens land och uppleva lidelse. Hade jag varit där hade jag fått, rätt och slätt, lida. Kanske beger jag mig dit. Inte för min skull. Inte för att jag får någonting ut av det. Inte av några dolda motiv. Bara ren medkänsla. Men kanske förblir alltid ett kanske, ända tills det att någon säger ja eller nej.
Imorgon skall det firas. Vad som skall firas är ointressant, men göras skall det och det med bravur. Många saker har man missat att fira. Det går i vissa fall ut som en hyllning till dessa tillfällen. Ej förbisedda sådana, ej sådana som inte förtjänar uppmärksamhet utan sådana som man sorgligt nog enbart har missat. Inga dolda motiv. Himlen är oskyldigt blå.
Det är skönt med andrum. Andrum på vilken det tillåts en viss inkräktan. Inte mer än nödvändigt. Inte i stora mängder. Måttliga proportioner utspridda som en serie av händelser. Ett kollage med risk för tillbakablick. Många gånger om. En är dock bra, kanske bäst.
Epistle to Dippy
Varför skall man alltid ta vägen någonstans? Varför kan man inte säga att man ska följa med strömmen (ni förstår vad jag menar i detta sammanhang)? Varför skall folk notifieras av ens eskapader? Frihet tycks vara återkommande som ämne, i alla dess former, men inget osar mer frihet än slippa behöva lägga ens bekymmer på andra eller att behöva saktas ner av att behöva förklara allt man gör, även om man står för det. Min dröm vore nog ändå att bo helt ensam i ett stort hus med ett stort garage. Ja, så är det.
Jag avskyr att misstolka det som skrivs. Vissa gånger är det oundvikligt. Ibland skriver jag saker som kan misstolkas och det intentionellt. Tja, världen har gått och blivit galen. Så måste det vara. Hade man verkligen dessa problem förr i tiden? Jag undrar det.
På någon central, okänd tills någon känner igen den, finns en s.k. "Raggar-ruta". Det är bra, men bilen får inte plats, tyvärr. Skäms! Dagen är mer förstörd nu.
Jag har nu kommit på vad som störde mig igår och även idag - det är det förutsägbara i mitt liv, allt som följer samma mönster. Ibland, för det mesta, tycker jag om det. En viss komfort finner jag i att exempelvis veta vad jag skall göra och hur jag skall hantera samt agera i vissa situationer. Det och det tidigare nämnda vet några redan. Det är mycket som folk får veta simultant mot det att det slår mig. Få bryr sig dock, allt följer som sagt samma mönster. (C-C-COMBO BREAKER, någon?)
Alvarligt talat så kan jag säga att mitt bloggande inte har något som helst med antalet besökare att göra. Vad det har att göra med kan jag inte sätta fingret på. Kanske vill jag bara förlänga de svar jag inte kan ge i det verkliga livet, efter en tids grubblande. Ibland kan det bli ett brev. Ett brev till imbecillen. Ett brev till mig själv.
Jag avskyr att misstolka det som skrivs. Vissa gånger är det oundvikligt. Ibland skriver jag saker som kan misstolkas och det intentionellt. Tja, världen har gått och blivit galen. Så måste det vara. Hade man verkligen dessa problem förr i tiden? Jag undrar det.
På någon central, okänd tills någon känner igen den, finns en s.k. "Raggar-ruta". Det är bra, men bilen får inte plats, tyvärr. Skäms! Dagen är mer förstörd nu.
Jag har nu kommit på vad som störde mig igår och även idag - det är det förutsägbara i mitt liv, allt som följer samma mönster. Ibland, för det mesta, tycker jag om det. En viss komfort finner jag i att exempelvis veta vad jag skall göra och hur jag skall hantera samt agera i vissa situationer. Det och det tidigare nämnda vet några redan. Det är mycket som folk får veta simultant mot det att det slår mig. Få bryr sig dock, allt följer som sagt samma mönster. (C-C-COMBO BREAKER, någon?)
Alvarligt talat så kan jag säga att mitt bloggande inte har något som helst med antalet besökare att göra. Vad det har att göra med kan jag inte sätta fingret på. Kanske vill jag bara förlänga de svar jag inte kan ge i det verkliga livet, efter en tids grubblande. Ibland kan det bli ett brev. Ett brev till imbecillen. Ett brev till mig själv.
You Can't Judge a Book by Its Cover
Många ting anser vi vara vackra men vad det är som orsakar dessa känslor är oftast svårt att sätta fingret på. Många gånger är det nog något vi associerar till något liknande, men det svarar ju inte på grundfrågan vad det är som drar oss till objektet från första början. Mycket skulle nog kunna härledas till det man växte upp med. Den bil man åkte i som ung imprintade nog ett starkt intryck som lever kvar än idag (tyvärr tycks dem flesta, i och med den slutsatsen, ha växt upp på fel sätt...).I fredags köpte jag, hör och häpna, en bok. Man kan nog säga att jag köpte den för dess innehåll men även omslaget. Det känns på något sätt mer acceptabelt än att köpa en skiva baserat på konvolutet, tycker jag. Iallfall om man inte vet vilken genre man är ute efter.
Det är intressant att man kan lagra på så mycket, som i slutändan ändå inte kommer ut, då man glömmer bort de små sakerna som man tidigare var så ivrig att få berätta. Man kan ju undra om man har dåligt minne, om det inte spelar någon roll egentligen eller om de nya sakerna helt enkelt är viktigare och får det tidigare att verka värdelöst.
Ska väl ta och läsa lite snart. Kanske.
Det är intressant att man kan lagra på så mycket, som i slutändan ändå inte kommer ut, då man glömmer bort de små sakerna som man tidigare var så ivrig att få berätta. Man kan ju undra om man har dåligt minne, om det inte spelar någon roll egentligen eller om de nya sakerna helt enkelt är viktigare och får det tidigare att verka värdelöst.
Ska väl ta och läsa lite snart. Kanske.
Castles Made of Sand
När man ämnar resa bort eller liknande, finner man ofta sig själv vid diverse kommunikationsverktyg. Frågan är varför man gör det. Är det för att språka med de man kommer finna sig själv att sakna när man väl är borta eller vill man blott notifiera sin stundande bortfärd? Jag brukade förut tro att vissa brydde sig, men den tiden är förbi.
Ibland kan man tycka att någon man hör, låt säga på radion, verkar vara en ansenlig person. När namnet sedan avslöjas vill man inte veta av att man nyss ställde sig så positiv till dennes medverkan, förutsatt att man inte tycker om den personen det vill säga. Annars blir det google. Det är också intressant, när man kikar på internet för att se hur en viss person ser ut. Den bild man har målat upp framför sig brukar sällan stämma överrens med den man får upp på skärmen sin. Tur är väl kanske det. Annars hade de flesta varit helsköna.
Bygg aldrig slott i sand. Det är så svårt att få in rokokomöbler (rokoko heter tydligen rokoko i Norge för övrigt... Nej, men rokokko. Det lät dock som det förstnämnda på filmen igår. De är märkliga, norrmän). Det går även åt många hinkar, om man skall bygga snabbt d.v.s.. Rom brändes inte på en kväll. Ett sandslott kan däremot försvinna på ett nafs, precis som de nära besläktade luftslotten.
Castles in the air just leave me in despair
Trevlig helg,
Jay
Ibland kan man tycka att någon man hör, låt säga på radion, verkar vara en ansenlig person. När namnet sedan avslöjas vill man inte veta av att man nyss ställde sig så positiv till dennes medverkan, förutsatt att man inte tycker om den personen det vill säga. Annars blir det google. Det är också intressant, när man kikar på internet för att se hur en viss person ser ut. Den bild man har målat upp framför sig brukar sällan stämma överrens med den man får upp på skärmen sin. Tur är väl kanske det. Annars hade de flesta varit helsköna.
Bygg aldrig slott i sand. Det är så svårt att få in rokokomöbler (rokoko heter tydligen rokoko i Norge för övrigt... Nej, men rokokko. Det lät dock som det förstnämnda på filmen igår. De är märkliga, norrmän). Det går även åt många hinkar, om man skall bygga snabbt d.v.s.. Rom brändes inte på en kväll. Ett sandslott kan däremot försvinna på ett nafs, precis som de nära besläktade luftslotten.
Castles in the air just leave me in despair
Trevlig helg,
Jay
You Never Can Tell
Jag vet inte så mycket om hur folk fungerar och det kan jag öppet konstatera. Att skapa förvirring är jag bevisligen bra på, men det jag gör är alltid medvetet. Det är just det som görs oavsiktligt som förvirrar mig eller helt enkelt den enskildas särdrag. Huruvida det är allmänt att göra en viss sak eller ej kan jag inte svara på. Troligtvis får jag aldrig reda på det heller. Den stora frågan är ändå vem, utöver jag själv, som uppträder på detta sätt och vad denna har för betydelse för mig. Är det någon jag skulle hata eller älska; Skratta med eller förakta; eller rent av aldrig träffa? Är det då meningen att jag aldrig skall träffa denna någon, om så är fallet? Mycket förundras man över. Om ingen hade kommit på ett ord för ödet, hade det då dröjt länge innan någon skulle komma att ge ett namn åt fenomenet, eller skulle det inte uppmärksammas överhuvudtaget? Stollar finner nog en förklaring till det mesta i sinom tid. Man behöver sällan oroa sig förrän det kommer och knackar på dörren.
Jag finner det intressant att vissa vänder sig till mig för råd när jag ändå vet att de sällan följer dessa. Kanske behöver de något som gör dem säkra på att de gör som endast de själva skulle göra, något som kommer från en oerfarne eller bara någon som kan säga: "jag sade ju det" när det väl går åt pipan. Hur som helst förstår jag inte vad man tror sig åstadkomma med att fråga en som kan lika lite som en själv. Jag kan ha tur på vissa områden ibland, för mycket tur - nästan äckligt enkelt, men det gör mig inte till en expert, inte ens en medelmåtta eller inte nödväntigtvis överhuvudtaget intresserad. Vid närmare eftertanke spelar det ingen roll om jag är intresserad eller ej, jag hjälper till ändå. Även om det inte alltid är till någon hjälp.
"Help!" är för övrigt en mycket bra film. Den bör jag se igen till helgen. Mycket ologisk - mycket jag.
Skymtar av ett ljus i mökret, understundom lättad av skymten av ljuset, sett genom andras fönster, vältrandes i en moras av förtvivlan. Sällan beskådat. Aldrig egentligen upplevt. Aldrig bländad.
C'est la vie, said the old folk, as did I
/Jay
Jag finner det intressant att vissa vänder sig till mig för råd när jag ändå vet att de sällan följer dessa. Kanske behöver de något som gör dem säkra på att de gör som endast de själva skulle göra, något som kommer från en oerfarne eller bara någon som kan säga: "jag sade ju det" när det väl går åt pipan. Hur som helst förstår jag inte vad man tror sig åstadkomma med att fråga en som kan lika lite som en själv. Jag kan ha tur på vissa områden ibland, för mycket tur - nästan äckligt enkelt, men det gör mig inte till en expert, inte ens en medelmåtta eller inte nödväntigtvis överhuvudtaget intresserad. Vid närmare eftertanke spelar det ingen roll om jag är intresserad eller ej, jag hjälper till ändå. Även om det inte alltid är till någon hjälp.
"Help!" är för övrigt en mycket bra film. Den bör jag se igen till helgen. Mycket ologisk - mycket jag.
Skymtar av ett ljus i mökret, understundom lättad av skymten av ljuset, sett genom andras fönster, vältrandes i en moras av förtvivlan. Sällan beskådat. Aldrig egentligen upplevt. Aldrig bländad.
C'est la vie, said the old folk, as did I
/Jay
Train Kept A-Rollin'/Stroll On
När man på ett sätt eller annat stöter på gamla vänner känns det alltid obehagligt. Att det har att göra med gamla minnen som återupplivas samt frågor som uppstår huruvida de känner igen en och vad man har att säga varandra - var man skall börja och var man slutar, är plausibelt. För ett tag sedan stötte jag på en gammal vän, nästintill min bästa sådan under en period och ute voro vi var dag, som inte såg ut att känna igen mig. Visserligen brukar jag reagera likadant men troligtvis står jag min inte likvärdig mot dennes skicklighet på området. Slutsatsen ni kanske har dragit är att jag inte kan första att folk glömmer bort en och nej, det kan jag inte. Kanske beror det på att jag ytterst sällan gör det själv och således inte kan sätta mig in i hur andra är funtade. Samtidigt som jag ser tillbaka på hur det var förut (tro mig, många gånger vill man återvända dit) vet jag att det är dumt att försöka se något som är över. Kanske skulle man må bättre med att ha kvar vissa saker från då, men har man klarat sig bra utan dessa finns det inget att vara ledsen över. Man kan aldrig vet hur det hade sett ut i annat fall.
När man däremot stöter på dem man blott känner igen eller borde känna men aldrig har konverserat med, känner jag mig sällan lika obligerad att hälsa, eller vad man nu bör göra. Troligtvis känner de likadant.
Hälften kan ha delvis rätt hela tiden, några kan ha helt rätt då och då men alla kan inte ha rätt hela tiden. Igår, när jag såg på filmen upptäckte jag att översättaren inte ens hade halva inne. I alla fall inte hos mig. Jag vill inte låta nedlåtande eller diskriminerande men tjejer, vars intressen ligger annanstans, bör inte översätta filmer i vilka man talar om bilar. Jag anmäler härmed mitt intresse att översätta dylika filmer, gratis om jag så måste. Att utsättas för dåliga översättningar såsom: "Buy a new Vette" - köp en ny veteranbil eller "How's your Flathead holding up?" - Hur mår du din plattskalle?,
bör resultera i att upphovsmannen dras ut i gränden och skjuts. Nej, det vore elakt, men var köper man en ny veteranbil? Jag brinner af otålighet att få emottaga edert svar. För att summera detta stycke säger jag: Bara för att man är unik betyder det inte att man är användbar.
Nej, tåget åker vidare och stationen är en tråkig plats. I choo-choose to travel further on up the road. Någon dag under detta tråkiga lov ämnar jag ta tåget, somna och vakna upp samt kliva av på en främmande plats och "bara vara".
Auf wiedersehen,
/Jay
När man däremot stöter på dem man blott känner igen eller borde känna men aldrig har konverserat med, känner jag mig sällan lika obligerad att hälsa, eller vad man nu bör göra. Troligtvis känner de likadant.
Hälften kan ha delvis rätt hela tiden, några kan ha helt rätt då och då men alla kan inte ha rätt hela tiden. Igår, när jag såg på filmen upptäckte jag att översättaren inte ens hade halva inne. I alla fall inte hos mig. Jag vill inte låta nedlåtande eller diskriminerande men tjejer, vars intressen ligger annanstans, bör inte översätta filmer i vilka man talar om bilar. Jag anmäler härmed mitt intresse att översätta dylika filmer, gratis om jag så måste. Att utsättas för dåliga översättningar såsom: "Buy a new Vette" - köp en ny veteranbil eller "How's your Flathead holding up?" - Hur mår du din plattskalle?,
bör resultera i att upphovsmannen dras ut i gränden och skjuts. Nej, det vore elakt, men var köper man en ny veteranbil? Jag brinner af otålighet att få emottaga edert svar. För att summera detta stycke säger jag: Bara för att man är unik betyder det inte att man är användbar.
Nej, tåget åker vidare och stationen är en tråkig plats. I choo-choose to travel further on up the road. Någon dag under detta tråkiga lov ämnar jag ta tåget, somna och vakna upp samt kliva av på en främmande plats och "bara vara".
Auf wiedersehen,
/Jay
All I Really Want To Do
Nu har den tiden kommit på året då de flesta mår som allra bäst. Personligen anser jag att vi ligger lite mer än ett halvår ifrån den bästa tiden. Den åstundan delas inte av många utan tycks ses på som något i allra högsta grad märkligt. Märkligt.
Igår var det en dag på vilken två program, vars namn kan förbli okända även om någon av mina 1 besökare vet det. Jo, det förstås, det är ju jag som är besökaren. Nåväl. Dessa två program tar verkligen fram de bästa respektive sämsta sidorna inom mig. Den ena, den sämre, är ett sådant program som orsakar en viss person i vardagsrummet att anropa mig för det som för denna anses vara sevärda tingestar. Pyttsan! Något för alla, inget för mig. Juste paroll.
Nästkommande program är allt som sommaren är och allt som gör sommaren bra för mig. Excellensen i detta program är överlägsen det mesta och vad mer kan man säga? Vi lämnar det där.
Om cirkus en och en halv timme visar man en av de bättre filmerna som erbjuds. Återigen en typ av sommarfilm i mina ögon. Jag ämnar se på den i min ensamhet, nu när alla vänner har krypit till kojs. Egentligen kan jag spela in den, nu när modern teknik möjliggör sådant, men det skulle inte vara samma sak. Jag lär, oavsett vilken tid det rör sig om, inte vakna upp till något ändå.
Igår var det en dag på vilken två program, vars namn kan förbli okända även om någon av mina 1 besökare vet det. Jo, det förstås, det är ju jag som är besökaren. Nåväl. Dessa två program tar verkligen fram de bästa respektive sämsta sidorna inom mig. Den ena, den sämre, är ett sådant program som orsakar en viss person i vardagsrummet att anropa mig för det som för denna anses vara sevärda tingestar. Pyttsan! Något för alla, inget för mig. Juste paroll.
Nästkommande program är allt som sommaren är och allt som gör sommaren bra för mig. Excellensen i detta program är överlägsen det mesta och vad mer kan man säga? Vi lämnar det där.
Om cirkus en och en halv timme visar man en av de bättre filmerna som erbjuds. Återigen en typ av sommarfilm i mina ögon. Jag ämnar se på den i min ensamhet, nu när alla vänner har krypit till kojs. Egentligen kan jag spela in den, nu när modern teknik möjliggör sådant, men det skulle inte vara samma sak. Jag lär, oavsett vilken tid det rör sig om, inte vakna upp till något ändå.
Forever Young
Ibland vill man bara föreviga vissa. De få som förtjänar det. I skrivande stund kan jag komma på en handfull och då syftar Jag på individer vars fortlevnad skulle vara till lags för fler än enbart Jag (annars skulle listan bli lång). Den Jag främst tänker på, som figurerar på Min lista, är någon som inte tillhör Min vardag, eller de flesta andras heller för den delen, någon de flesta inte har hört talas om. Vanligt folk är folk som bör födas samt passera under ens livstid. Endast ett fåtal lyckas göra ett tillräckligt starkt intryck hos människor som ger upphov till dessa tankar och kan, på ett sätt, förbli evigt unga. Vissa har i ett tidigt skede berövats chansen att få fler chanser att ev. bli "förevigad" medan vissa har lyckats, sitt korta liv till trots. Andra kan leva, utvecklas och skörda framgången på nya områden trots ett, om man nu ser det så eller om det bara är Vi beundrare som ser det så, lyckat förflutet. Det uppskattas än mer och är ett tecken på att vara evigt ung, även om det bara varar så länge Vi lever.
Snart skall Jag åskåda en av listobjekten. Den bästa till och med. Platsen är okänd men det gör inte saken sämre. Inget kan bli bättre.
Snart skall Jag åskåda en av listobjekten. Den bästa till och med. Platsen är okänd men det gör inte saken sämre. Inget kan bli bättre.
Don't Think Twice, It's All Right
När man själv isoleras, från den plats på vilken man vanligtvis befinner sig, är det lätt att inse att man har för mycket fritid. Kanske är det i detta fall fel att säga för mycket fritid, då det vore mer passande att säga fritid utan aktiviter eller möjlighet att ägna sig åt sin hobby. Många gånger märker jag hur tillgjord tillvaron är när besökare anländer och säkerligen en tid innan ankomsten. Mycket av det som man tror spelar roll för besökarna lägger många för mycket tid på och helheten dras ned i och med den tid man måste döda mellan de stora aktiviterna. Den tid som läggs ner på att få allting perfekt är på något sätt bortkastad tid, eller så håller det helt enkelt inte i längden.
Jag fick under helgen även en påminnelse om hur vissa saker måste göras, även om det innebär att lite blod måste offras (det låter värre än det är). Ytterligare något som kom upp till ytan var meningen med livet. Jag kan inte påstå att jag blev mycket klokare på det området...
Jag fick under helgen även en påminnelse om hur vissa saker måste göras, även om det innebär att lite blod måste offras (det låter värre än det är). Ytterligare något som kom upp till ytan var meningen med livet. Jag kan inte påstå att jag blev mycket klokare på det området...
Ramblin' On My Mind
Buss; bio och simhall, ergo kollektiv limousine; kollektivt vardagsrum och kollektivt badkar - mycket kollektivt kan det bli. Hellre individuellt än med flera, sover hellre på golvet än i sängen men ändock hellre hyllad än golvad.
Att gå på rätt sida tycks vara ett vanligt problem i dagens samhälle. Det som aggreverar mig mest av allt är just detta. Om alla kunde gå på samma sida skulle man slippa sick-sacka sig fram i ett hav skapat av idioter, för idioter. Man skulle även slippa gå in i gamla fruntimmer och surkarter för att bevisa sin sak och bli generaliserad som en tillhörande "dagens ungdom". Om "de" bara visste vad "vi" tycker och tänker om "dem"...
Veckans tema tycks ha blivit att gå, oavsett slutmålet. Att man har ont i benen, beror det på att man skall veta att man har arbetat eller för att avskräcka en att gå igen? Om jag kombinerar dem båda finner jag mitt svar.
Auf wienerschnitzel (till imorgon)
Att gå på rätt sida tycks vara ett vanligt problem i dagens samhälle. Det som aggreverar mig mest av allt är just detta. Om alla kunde gå på samma sida skulle man slippa sick-sacka sig fram i ett hav skapat av idioter, för idioter. Man skulle även slippa gå in i gamla fruntimmer och surkarter för att bevisa sin sak och bli generaliserad som en tillhörande "dagens ungdom". Om "de" bara visste vad "vi" tycker och tänker om "dem"...
Veckans tema tycks ha blivit att gå, oavsett slutmålet. Att man har ont i benen, beror det på att man skall veta att man har arbetat eller för att avskräcka en att gå igen? Om jag kombinerar dem båda finner jag mitt svar.
Auf wienerschnitzel (till imorgon)
Blue Jay Way
Det är alltid trevligt att gå mot strömmen - att vara en strömbrytare så att säga. Låter det spännande? Ohm det är! Det är så att man slår volter. Kanske möter man någon sorts belöning när allt blir lugnt.
Idag blev det hur som helst ingen belöning. Triss har ännu inte övertygat mig och tian-lotternas nya layout är skattretande. "Skrapa paketet"... Låter det tala för sig självt.
I övrigt vet jag nu säkert att Max stänger klockan 23:00, vilket kan vara värt att minnas inför framtiden. Idag blev jag inte besviken då jag har falukorv och makaroner hemma men en vacker dag står man där och beklagar sig.
Strömmen ligger nog och sover nu och jag skall nog dras med och bryta kontakten för nu.
G'natt
Idag blev det hur som helst ingen belöning. Triss har ännu inte övertygat mig och tian-lotternas nya layout är skattretande. "Skrapa paketet"... Låter det tala för sig självt.
I övrigt vet jag nu säkert att Max stänger klockan 23:00, vilket kan vara värt att minnas inför framtiden. Idag blev jag inte besviken då jag har falukorv och makaroner hemma men en vacker dag står man där och beklagar sig.
Strömmen ligger nog och sover nu och jag skall nog dras med och bryta kontakten för nu.
G'natt
Barn av Vår Tid
Idag har jag begrundat innebörden av frihet. Friheten som jag vill känna till den och förklara den skiljer sig troligtvis från vad den gemene svensken anser vara normalt. Det är dock ett annat kapitel.
Barn av vår tid. Ja, barn av vår tid. Vad är vår tid? Vilka är vi, ägarna till denna tid? Vem vet? Vem bryr sig?
Om man är som de som är nu var då, är man då som de var som de är nu? Det tror jag inte att jag tror. Att höra med det gamla hörandet och tala med det gamla talandet är min tingest. Det är det inte för dem som var då som är nu som jag gör det utan för mig nu för att vara som då. Plottrigt? Nej, hade jag varit född på den tiden - då, hade jag nog varit som man då skulle säga "då" och inte alls leva i nuet på den tiden. Glasklart?
(Läs inte mellan raderna!)
Barn av vår tid är oavsett definition inte jag. Min klocka står still och jag vill inte gå till urmakaren.
Barn av vår tid. Ja, barn av vår tid. Vad är vår tid? Vilka är vi, ägarna till denna tid? Vem vet? Vem bryr sig?
Om man är som de som är nu var då, är man då som de var som de är nu? Det tror jag inte att jag tror. Att höra med det gamla hörandet och tala med det gamla talandet är min tingest. Det är det inte för dem som var då som är nu som jag gör det utan för mig nu för att vara som då. Plottrigt? Nej, hade jag varit född på den tiden - då, hade jag nog varit som man då skulle säga "då" och inte alls leva i nuet på den tiden. Glasklart?
(Läs inte mellan raderna!)
Barn av vår tid är oavsett definition inte jag. Min klocka står still och jag vill inte gå till urmakaren.
It's All Over Now, Baby Blue
"The sun's not yellow it's chicken". Är det så man skall se på dagen (när den väl bjuder på sol)? Kanske är det därför den stundvis tycks försvinna iväg på tok för kvickt. Kanske följer den med ljuset ner då det var det första den såg som nyfödd (om man nu kan se på världens som sådan). Regnet kommer hur som helst från ovan. Ingenting som är gott har någonsin kommit därifrån. Där finns inget...
Apropå fåglar och andra fjäderfän - Joakim Von Anka är en säregen individ. Jag förstår mig inte på den världsbild han har byggt upp och hur de många små fundamenten i denna utgör en sådan perfektion trots uppenbara brister. På vilket sätt är det förmånligt att gå en vecka för att nå ett visst mål kontra att gå på ett flygplan (vilket tillhör flygbolaget han till råga på allt äger)? Visst, man gör sig av med mindre pengar men om tid är pengar skulle mycket av tiden/pengar inte gå åt att förvärva förmögenheter på. Frågan är vad som är bäst i längden. Är kunskapen möjligen inte apriorisk? Den som ser får lever, eller den som lever får se?. Det paradoxala kvarstår ändock i mina ögon.
Nu när min fiktiva förebild har satt mig på pottkanten vet jag inte längre om det är så att jag skall lägga krafterna på att nå det längre bort eller kompensera och välja det som infinner sig i närheten och kanske ha krafter över till annat. I och med att man förlorar kraft blir sträckan bara längre. Så känns det, alla lagar till trots och att fortsätta att fortsätta är svårt när man inte vet vad det är man fortsätter på och när man började. Kanske skall man köra rakt fram vid vägskälen eller ta en omväg och få erfarenhet. Det viktiga är kanske att inte ha för många utmärkta platser att stanna på. Kanske bör man inte fortsätta alls, vad vet jag? Mycket skrämmer mig i och med ovissheten inför framtiden. Allt prat om barn, apropå ingenting, gör mig melankolisk. Kanske kommer jag aldrig förstå det andra ser i "det" eller annat dylikt men å andra sidan vet jag inte om jag vill det. Jag mår nog kanske bäst av att sitta på hemmet och berätta historier om en svunnen tid för de som verkligen vill lyssna. Sanna eller ej. För mig förblir de alltid det, oavsett innehåll. Kontextualisering innebär inte exklusivitet.
Jag vill ha jätteroligt. Vissa kanske nöjer sig kanske med att ha Roligt men jag vill ha jätteroligt. Ja, det vill jag men med det går väl som det brukar...
/J
Apropå fåglar och andra fjäderfän - Joakim Von Anka är en säregen individ. Jag förstår mig inte på den världsbild han har byggt upp och hur de många små fundamenten i denna utgör en sådan perfektion trots uppenbara brister. På vilket sätt är det förmånligt att gå en vecka för att nå ett visst mål kontra att gå på ett flygplan (vilket tillhör flygbolaget han till råga på allt äger)? Visst, man gör sig av med mindre pengar men om tid är pengar skulle mycket av tiden/pengar inte gå åt att förvärva förmögenheter på. Frågan är vad som är bäst i längden. Är kunskapen möjligen inte apriorisk? Den som ser får lever, eller den som lever får se?. Det paradoxala kvarstår ändock i mina ögon.
Nu när min fiktiva förebild har satt mig på pottkanten vet jag inte längre om det är så att jag skall lägga krafterna på att nå det längre bort eller kompensera och välja det som infinner sig i närheten och kanske ha krafter över till annat. I och med att man förlorar kraft blir sträckan bara längre. Så känns det, alla lagar till trots och att fortsätta att fortsätta är svårt när man inte vet vad det är man fortsätter på och när man började. Kanske skall man köra rakt fram vid vägskälen eller ta en omväg och få erfarenhet. Det viktiga är kanske att inte ha för många utmärkta platser att stanna på. Kanske bör man inte fortsätta alls, vad vet jag? Mycket skrämmer mig i och med ovissheten inför framtiden. Allt prat om barn, apropå ingenting, gör mig melankolisk. Kanske kommer jag aldrig förstå det andra ser i "det" eller annat dylikt men å andra sidan vet jag inte om jag vill det. Jag mår nog kanske bäst av att sitta på hemmet och berätta historier om en svunnen tid för de som verkligen vill lyssna. Sanna eller ej. För mig förblir de alltid det, oavsett innehåll. Kontextualisering innebär inte exklusivitet.
Jag vill ha jätteroligt. Vissa kanske nöjer sig kanske med att ha Roligt men jag vill ha jätteroligt. Ja, det vill jag men med det går väl som det brukar...
/J
