Almost Grown
Generalisering innebär exkludering
Snart närmar man sig den ålder man blir vuxen. Åldrar, som jag har behandlat tidigare, visar sällan på motsvarande mognad, enligt förväntningarna. Att man i tonåren förväntas uppträda på ett visst sätt är förståeligt. Det är faktiskt vanligt att de flesta beter sig på ett sedvanligt, som anses (och det med rätt i dessa fall) vara ogräsligt. För min del har det varit en tid av upplysning och en tid då man inser allt man inte tidigare förstod som barn. Att ge svar på dessa, spela ut sina reaktioner, är en vanlig del av motspelandet av det man misstycker emot. Som vuxen har man nog provat och hittat det man ser som den optimala, åt det hållet åtminstone, lösningen på hur problemlösning går till. Improvisation med barnen orsakar dock många problem som då ger upphov till misstycket hos barnen simultant mot deras uppväxt, tiden då man börjar förstå.
Jag menar inte på att allt detta är rätt eller stämmer i alla fall. Det är dock lite av en skam att slösa mina, efter eget tycke, väldigt bra teoretiska lösningar på problem vad gäller uppfostran. Det är dock alltid lättare att som den som har insikt, utifrån, att säga vad som fungerar eller ej. Förvisso bör föräldrarna själva kunna upptäcka detta, men de har mycket annat att tänka på och märker oftast inte vad de gjorde rätt. Det orsakar dem att prova sig fram till rätt metod igen, vilket ger flera alternativa och oftast felaktiga lösning på vägen till det optimala. När de väl kommer dit, finns det inget som säger att barnet uppskattar samma sak längre. Det gäller att aldrig ligga steget före eller steget efter. Alltid följa med i svängarna, jämsides.
Mina reaktioner har inte alltid varit de mest angenäma, om än långt bortom det usuella. Dock har det till viss del präglats av mina föräldrar. Kanske bör sådana som de vara stolta över att de har spelat spelet bättre än de flesta, redan från början - då det är viktigt. Att jag var en snäll grabb som liten, det vet jag. Det visste de även då, men kunde ändå se de små felen som uppenbarade sig ibland. När man ser tillbaka på det missar man ofta de små (och även obetydande) detaljerna och helheten. Så minns man mig, då. Så kommer man minnas mig, då, om hur jag är nu. För många fel finns det inte. I vissa områden är det tillåtet att förbise små petitesser och blessyrer, ty det hjälper en själv att bli glad. Glad är dem som har unika avkommor, även om andra kan uppfatta det som något negativt.
Att man inte kan välja sina barn är nog sant (etiska aspekter står i vägen för den andra lösningen). Jag är nog för rädd när jag inser att detta kan ske, att jag inte skulle uppskatta en alltför vanlig en (det är skillnad på att inte ha några krav kontra medvetandet om det missnöje man hemligt besitter. Det är skillnad på att hjälpa och att vilja hjälpa. Ja, ni förstår poängen). Det är något ingen skall behöva uppleva. Som föräldrar kan man nog ta det och göra det bästa av det, för någon annans skull (om man nu är sådan), men ett barn går sällan att ändra på när det väl förstår...
Snart närmar man sig den ålder man blir vuxen. Åldrar, som jag har behandlat tidigare, visar sällan på motsvarande mognad, enligt förväntningarna. Att man i tonåren förväntas uppträda på ett visst sätt är förståeligt. Det är faktiskt vanligt att de flesta beter sig på ett sedvanligt, som anses (och det med rätt i dessa fall) vara ogräsligt. För min del har det varit en tid av upplysning och en tid då man inser allt man inte tidigare förstod som barn. Att ge svar på dessa, spela ut sina reaktioner, är en vanlig del av motspelandet av det man misstycker emot. Som vuxen har man nog provat och hittat det man ser som den optimala, åt det hållet åtminstone, lösningen på hur problemlösning går till. Improvisation med barnen orsakar dock många problem som då ger upphov till misstycket hos barnen simultant mot deras uppväxt, tiden då man börjar förstå.
Jag menar inte på att allt detta är rätt eller stämmer i alla fall. Det är dock lite av en skam att slösa mina, efter eget tycke, väldigt bra teoretiska lösningar på problem vad gäller uppfostran. Det är dock alltid lättare att som den som har insikt, utifrån, att säga vad som fungerar eller ej. Förvisso bör föräldrarna själva kunna upptäcka detta, men de har mycket annat att tänka på och märker oftast inte vad de gjorde rätt. Det orsakar dem att prova sig fram till rätt metod igen, vilket ger flera alternativa och oftast felaktiga lösning på vägen till det optimala. När de väl kommer dit, finns det inget som säger att barnet uppskattar samma sak längre. Det gäller att aldrig ligga steget före eller steget efter. Alltid följa med i svängarna, jämsides.
Mina reaktioner har inte alltid varit de mest angenäma, om än långt bortom det usuella. Dock har det till viss del präglats av mina föräldrar. Kanske bör sådana som de vara stolta över att de har spelat spelet bättre än de flesta, redan från början - då det är viktigt. Att jag var en snäll grabb som liten, det vet jag. Det visste de även då, men kunde ändå se de små felen som uppenbarade sig ibland. När man ser tillbaka på det missar man ofta de små (och även obetydande) detaljerna och helheten. Så minns man mig, då. Så kommer man minnas mig, då, om hur jag är nu. För många fel finns det inte. I vissa områden är det tillåtet att förbise små petitesser och blessyrer, ty det hjälper en själv att bli glad. Glad är dem som har unika avkommor, även om andra kan uppfatta det som något negativt.
Att man inte kan välja sina barn är nog sant (etiska aspekter står i vägen för den andra lösningen). Jag är nog för rädd när jag inser att detta kan ske, att jag inte skulle uppskatta en alltför vanlig en (det är skillnad på att inte ha några krav kontra medvetandet om det missnöje man hemligt besitter. Det är skillnad på att hjälpa och att vilja hjälpa. Ja, ni förstår poängen). Det är något ingen skall behöva uppleva. Som föräldrar kan man nog ta det och göra det bästa av det, för någon annans skull (om man nu är sådan), men ett barn går sällan att ändra på när det väl förstår...
Kommentarer
Trackback
