People Get Ready

Idag radades från 100 upp till 1000 människor utanför en byggnad, vars exteriör för världen upplevs som grå.
Vad de där gjorde kunde man lätt lista ut och alla voro de oegentliga människor som följer strömmen. Det som dock inte tillhör vanligheten är att de för en gångs skull tog sig tid till att ta med döden i sina tidsramar. Även om ångesten inför döden inte blommade ut till fullo, så fanns det en viss rädsla som gav orsak till handlingen.
Även om rädslan teoretiskt sett skulle kunna uppstå, så kommer jag inte finna mig själv i den raden av människor.

Den senaste veckan har kantats av relationer jag inte har, inte har haft och aldrig kommer att få. Det finns många jag har träffat som jag skulle vilja stifta bekantskap med. En vänskap behöver sällan en bra grund för att uppnå ett stadie av tillfredsställelse: ytligheten nöjer en oftast mer. Det är det jag har upplevt och gått miste om.

I Call Your Name

Jag tror att jag vet, men kunskapen är lurig. Ett antagande är allt det är och utan det är det svårt att sortera. Kanske förändrar det inte heller någonting om det är eller inte är så. Bättre kan det bli, men också sämre.

Det finns gånger då steget ut visar sig resultera i flera steg bakåt, men ibland kan det bli flera steg bakåt än så, som ändå ger lösningen som driver saker och ting framåt. Lagen om orsak och verkan verkar orsaka mer än den verkar.

You've Got to Hide Your Love Away

Uppslaget blev en påminnelse, bilden blev en smärre besvikelse (ändock den enda att glädjas åt) och blickarna framåt är föga.

Katy Too

Många saker är bra, men sämre är bättre när bättre inte längre är bättre. Vad är bäst, då? Stundens bästa, tydligen. För mycket är bara för svårt att nedbringa till lagom.

RSS 2.0