The Stumble/Someday After a While ( You'll Be Sorry )
Tillägnas "ALLA"
Jag har en historia - en historia som på sitt sätt är rätt gullig. Problemet med denna historia är att den har två historier och sidor bakom sig: En med ett brokigt uppfattande; en tämligen okänd för mig.
För att förstå dem båda krävs ännu en förflyttning i tiden till en annan historia: den kanske lika gullig, återigen på sitt sätt. Denna gav mig ett bestående intryck som tillät mig skapa mig en egen uppfattning bland alla de speglosor som korsade varandra kring. Än idag ställer jag mig till den sida som inte tar in allt negativt (kanske på gott och ont). Istället har en, inte nyfunnen, men en mer välförtjänad respekt växt sig fram hos mig. Hur som helst - tillbaka till historian: Det var en vacker sommardag. Lokalisering för eder okänd. Jag satt på en cykel... Ok, kanske inte. Hur som helst kom solen fram och efter tag satt jag på en cykel. En sådan perfekt dag (Nej, den hoppade inte över händelser som jag gör) fick ett abrupt slut. Min vilja gick inte igenom, men ändock framstod det i det hela som lyckat.
3-4 år senare fick jag veta sanningen. Det var lyckat. Problemet var min oförmåga att tolka detta. Den vackra sommardagen förmådde jag mig inte minnas i den klarheten. Dagarna gick innan det kom, men inte ens då slog det mig. Jag var ständigt ovetande.
Än idag är jag ovetande. Jag vet inte hur historian ser ut på andra sidan. Jag vet inte hur min sida av historian ser ut riktigt, hur det kunde ha sett ut eller ens hur jag vill att den skulle ha sett ut. Idag är även en tid då detta med allra största risk är bortglömt, på ena sidan. Den andra sidan vet hur det kändes för den andra sidan då, ty denna sida har fått ta del av den andra sidans sida av historien. (Nu önskar ni nog att ni vore lika begåvade i skapandet av ordlekar och labyrinter, va? Skönt att skaka av några av de mindre begåvade med min lekande excellens (eller dekadens?)
I sinom tid ämnar jag ta reda på var historian slutar. Tills dess startar jag en ny och det har jag gjort. Mer om det snart. Först måste jag erkänna min rädsla för att en annan historia har nått fram till en känslig punkt - utan min tillåtelse till framfart. Allt detta, det och annat skapar en sorts oro: ungefär som den när man är kallsvettig, fast man tar bort svetten och allt som kvarstår är skitnödigheten och illamåendet. Illamåendet är dock orsakat av olämpliga mängder choklad (klandra mig inte, ty det är bra för hjärtat), så allt som kvarstår är... Ja, det kan ni räkna ut.
Flest historier och leksaker som död vinner - därför startades en ny i föregående helg. Men vad kan man säga?
En dag kommer jag att se tillbaka på dessa historier. Vissa med skratt och vissa med ett leende; inga med gråt. Jag må vara lite som Dexter: sjuk i huvudet, men djävligt vettig i mina tankegångar det till trots. Något jag inte är är svag. Det får andra vara. Det betyder inte heller att jag kommer att trösta sådana. Även som sådana finns det andra att anställa.
Vad försökte jag komma fram till?
Jo, saken är den att jag troligtvis kommer att få uppleva flera soliga dagar, vilka jag minns lika bra, men inga blir förglömda. Möjligen minns man vissa bättre (kanske lyste solen starkare) eller så minns man dem sämre (kanske blåste vinden hårdare), men en sak är säker: även om jag inte vill minnas, så gör jag det om jag bara anstränger mig (frivilligt eller ej). Det spelar ingen roll hur deformerade bilderna är. Men jag kan inte rå för att allt jag minns just idag är den gulliga historian och den drömmen jag hade inatt.
Jag har en historia - en historia som på sitt sätt är rätt gullig. Problemet med denna historia är att den har två historier och sidor bakom sig: En med ett brokigt uppfattande; en tämligen okänd för mig.
För att förstå dem båda krävs ännu en förflyttning i tiden till en annan historia: den kanske lika gullig, återigen på sitt sätt. Denna gav mig ett bestående intryck som tillät mig skapa mig en egen uppfattning bland alla de speglosor som korsade varandra kring. Än idag ställer jag mig till den sida som inte tar in allt negativt (kanske på gott och ont). Istället har en, inte nyfunnen, men en mer välförtjänad respekt växt sig fram hos mig. Hur som helst - tillbaka till historian: Det var en vacker sommardag. Lokalisering för eder okänd. Jag satt på en cykel... Ok, kanske inte. Hur som helst kom solen fram och efter tag satt jag på en cykel. En sådan perfekt dag (Nej, den hoppade inte över händelser som jag gör) fick ett abrupt slut. Min vilja gick inte igenom, men ändock framstod det i det hela som lyckat.
3-4 år senare fick jag veta sanningen. Det var lyckat. Problemet var min oförmåga att tolka detta. Den vackra sommardagen förmådde jag mig inte minnas i den klarheten. Dagarna gick innan det kom, men inte ens då slog det mig. Jag var ständigt ovetande.
Än idag är jag ovetande. Jag vet inte hur historian ser ut på andra sidan. Jag vet inte hur min sida av historian ser ut riktigt, hur det kunde ha sett ut eller ens hur jag vill att den skulle ha sett ut. Idag är även en tid då detta med allra största risk är bortglömt, på ena sidan. Den andra sidan vet hur det kändes för den andra sidan då, ty denna sida har fått ta del av den andra sidans sida av historien. (Nu önskar ni nog att ni vore lika begåvade i skapandet av ordlekar och labyrinter, va? Skönt att skaka av några av de mindre begåvade med min lekande excellens (eller dekadens?)
I sinom tid ämnar jag ta reda på var historian slutar. Tills dess startar jag en ny och det har jag gjort. Mer om det snart. Först måste jag erkänna min rädsla för att en annan historia har nått fram till en känslig punkt - utan min tillåtelse till framfart. Allt detta, det och annat skapar en sorts oro: ungefär som den när man är kallsvettig, fast man tar bort svetten och allt som kvarstår är skitnödigheten och illamåendet. Illamåendet är dock orsakat av olämpliga mängder choklad (klandra mig inte, ty det är bra för hjärtat), så allt som kvarstår är... Ja, det kan ni räkna ut.
Flest historier och leksaker som död vinner - därför startades en ny i föregående helg. Men vad kan man säga?
En dag kommer jag att se tillbaka på dessa historier. Vissa med skratt och vissa med ett leende; inga med gråt. Jag må vara lite som Dexter: sjuk i huvudet, men djävligt vettig i mina tankegångar det till trots. Något jag inte är är svag. Det får andra vara. Det betyder inte heller att jag kommer att trösta sådana. Även som sådana finns det andra att anställa.
Vad försökte jag komma fram till?
Jo, saken är den att jag troligtvis kommer att få uppleva flera soliga dagar, vilka jag minns lika bra, men inga blir förglömda. Möjligen minns man vissa bättre (kanske lyste solen starkare) eller så minns man dem sämre (kanske blåste vinden hårdare), men en sak är säker: även om jag inte vill minnas, så gör jag det om jag bara anstränger mig (frivilligt eller ej). Det spelar ingen roll hur deformerade bilderna är. Men jag kan inte rå för att allt jag minns just idag är den gulliga historian och den drömmen jag hade inatt.
Trackback
