Jaeyy

Varför skall man alltid ta vägen någonstans? Varför kan man inte säga att man ska följa med strömmen (ni förstår vad jag menar i detta sammanhang)? Varför skall folk notifieras av ens eskapader? Frihet tycks vara återkommande som ämne, i alla dess former, men inget osar mer frihet än slippa behöva lägga ens bekymmer på andra eller att behöva saktas ner av att behöva förklara allt man gör, även om man står för det. Min dröm vore nog ändå att bo helt ensam i ett stort hus med ett stort garage. Ja, så är det.
Jag avskyr att misstolka det som skrivs. Vissa gånger är det oundvikligt. Ibland skriver jag saker som kan misstolkas och det intentionellt. Tja, världen har gått och blivit galen. Så måste det vara. Hade man verkligen dessa problem förr i tiden? Jag undrar det.
På någon central, okänd tills någon känner igen den, finns en s.k. "Raggar-ruta". Det är bra, men bilen får inte plats, tyvärr. Skäms! Dagen är mer förstörd nu.
Jag har nu kommit på vad som störde mig igår och även idag - det är det förutsägbara i mitt liv, allt som följer samma mönster. Ibland, för det mesta, tycker jag om det. En viss komfort finner jag i att exempelvis veta vad jag skall göra och hur jag skall hantera samt agera i vissa situationer.  Det och det tidigare nämnda vet några redan. Det är mycket som folk får veta simultant mot det att det slår mig. Få bryr sig dock, allt följer som sagt samma mönster. (C-C-COMBO BREAKER, någon?)
Alvarligt talat så kan jag säga att mitt bloggande inte har något som helst med antalet besökare att göra. Vad det har att göra med kan jag inte sätta fingret på. Kanske vill jag bara förlänga de svar jag inte kan ge i det verkliga livet, efter en tids grubblande. Ibland kan det bli ett brev. Ett brev till imbecillen. Ett brev till mig själv.