Jaeyy

Jag är trots allt någon, men inte någon jag är, trots allt. Inte trotsig, men inte allt - bara något. Jag är en strömbrytare, by all means, som inte kan stängas av någon. Jag kan inte stänga av något eller ens släcka ner. Allt står ständigt i standby. Batteriet dör aldrig ut och laddas sällan heller. Inte mycket skänker mig den möjligheten.
På sistone har det båda både sugit livsmusten ur mig, likväl som det har skänkt glädje och livslust. Lust och must, de var orden - orden som inte stämmer, men som kommer närmast sanningen. Orden som får fel innebörd när man jämför, men som är bäst lämpade, stor uppblåsning till trots.
Jag behöver veta mycket och mycket kan bara utredas med hjälp av reaktioner och respons. Båten behöver komma i hamn men den kan hamna lite var som helst just nu. Helst tror jag att jag inte vill att hela båten kommer i land, utan bara viss last. Ni ser, en stor last behöver inte ett tillskott. Konfundering och misstro kan få hamna på en avlägsen ö, utan hopp om att komma tillbaka och infiltrera. Tyvärr är inte människan funtad på det sättet och även om jag kanske är en annan människa (a homo novus, if you will), så finns banden till den gamla föregångaren kvar, för att förbättras i framtiden. Kanske är jag en försämring av mänskligheten som vi känner den. Det förblir osagt, ty jag kommer inte att uppleva framtiden och dessutom kan saker och ting ändra riktning och skita sig totalt. Jag är, som någon föreslog, som stålmannen, fast aningen långsammare. Långsammare på många sätt till på köpet. Jag gillar att vara långsam i vissa fall och det har Aisopos gett oss rätt till att vara.

Du frågar om det är så, och visst är det säkert så att det blir så, även om jag inte gillar det.