Jaeyy

Idag fann jag framtiden för dagens ideal i mitt synfält. En stund fann jag mig tvungen att se bakåt, endast för att inte förstå vad det handlade om. När detta objekt dock infann sig parkerat (orörligt) och utrymt, såg jag härligheten i det. Det var med en högst tilltalande kraft som jag fann mig som borta i en labyrint - alla vägar ledde mig tillbaka. Och ständigt fanns tryggheten där, från vilket håll jag än betraktade den (och tro mig, jag provade alla synvinklar).
Synd är det dock att detta överträffar idealet, på de flesta sätt (alla utom en egentligen) och inte ligger det någon skam i det, enbart ett försvårande. Som om det inte redan nu skulle förete sig vara tämligen problematiskt...

Tackar för stunden som var, hursomhelst!

/Jay