All Things Must Pass
Den 11 september 2001 befann jag mig på en gräsplätt. Mellan vägen till centrum vid fotbollsplanen och E.-vägen 15 B. Jag var 9 år och lekte med Alexander, Tommy och Mustafa (låt er ej luras av namnen - åtminstone inte de första två - de är inte svenskar). Vi brottades (Wrestling var populärt hos de äldre grabbarna) så där som man oskuldsfullt kunde som barn. Det dröjde dock inte länge förrän kläder blev smutsiga; förrän gräsfläckar målades över av lerfläckar.
När jag kom hem igen, fick jag höra att byggnadskomplexet WTC hade kollapsat.
"Vad är det?" fick jag ur mig, innan jag gick och duschade
Den 29 november 2001 befann jag mig säkerligen på många platser, men likt många andra dagar var jag på väg ut. Åtminstone mentalt. Kompisarna hade inte bytts ut, men den dagen var jag med Dylan, så som jag skulle vara och hade varit många gånger efter och innan.
Runt middagstid, kl 4 (ja, jag åt tidigt), var jag på väg ut. Det var på den tiden man plingade på hos sina vänner och vackert väntade medan de satte på sig skorna. Ingen tanke lades på kläder eller dylikt. Vi var ungar som ville ha kul. Hursomhelst så hämtade jag min fotboll på balkongen och är på väg ut till hallen - vägen via vardagsrummet.
Min pappa frågar, med lätt tårfyllda ögon, om jag inte ska se ett program om någon musiker som har dött. Någon från hans favoritband.
Med viss skräck inför det ovanligt emotionella ögonblicket och i min färd ut mot gården, avböjer jag tyst. Tonerna av en sitar dränker troligtvis mitt nej. Jag visste dock inte då vad en sitar var. Det var lika främmande som WTC.
Min fotboll försvann i någon buske, för ett halv decennium sedan, utan spår. Mina vänner lever sina liv och jag lever mitt. På varsitt håll, men samma plats. Men just i dag, 10 år senare, är det jag som gråter en skvätt och är lämnad ensam åt tanken; upplever samma sorg som min far kände.
Mitt liv har kanske fyllts av ting jag saknade då, men sedan 10 år tillbaka är världen lite tommare.
Peace, George Harrison
/Jay
http://www.youtube.com/watch?feature=player_profilepage&v=us-NgUGA-iM
http://www.youtube.com/watch?feature=player_profilepage&v=5f0FAbP_yJA
När jag kom hem igen, fick jag höra att byggnadskomplexet WTC hade kollapsat.
"Vad är det?" fick jag ur mig, innan jag gick och duschade
Den 29 november 2001 befann jag mig säkerligen på många platser, men likt många andra dagar var jag på väg ut. Åtminstone mentalt. Kompisarna hade inte bytts ut, men den dagen var jag med Dylan, så som jag skulle vara och hade varit många gånger efter och innan.
Runt middagstid, kl 4 (ja, jag åt tidigt), var jag på väg ut. Det var på den tiden man plingade på hos sina vänner och vackert väntade medan de satte på sig skorna. Ingen tanke lades på kläder eller dylikt. Vi var ungar som ville ha kul. Hursomhelst så hämtade jag min fotboll på balkongen och är på väg ut till hallen - vägen via vardagsrummet.
Min pappa frågar, med lätt tårfyllda ögon, om jag inte ska se ett program om någon musiker som har dött. Någon från hans favoritband.
Med viss skräck inför det ovanligt emotionella ögonblicket och i min färd ut mot gården, avböjer jag tyst. Tonerna av en sitar dränker troligtvis mitt nej. Jag visste dock inte då vad en sitar var. Det var lika främmande som WTC.
Min fotboll försvann i någon buske, för ett halv decennium sedan, utan spår. Mina vänner lever sina liv och jag lever mitt. På varsitt håll, men samma plats. Men just i dag, 10 år senare, är det jag som gråter en skvätt och är lämnad ensam åt tanken; upplever samma sorg som min far kände.
Mitt liv har kanske fyllts av ting jag saknade då, men sedan 10 år tillbaka är världen lite tommare.
Peace, George Harrison
/Jay
http://www.youtube.com/watch?feature=player_profilepage&v=us-NgUGA-iM
http://www.youtube.com/watch?feature=player_profilepage&v=5f0FAbP_yJA
Kommentarer
Trackback
