Jaeyy

Med en vante i handen och den andra viftande mot handleden för att skaka av smutsen från det vinterkräksjuka tåggolvets snöbassäng, slängde jag mig ut i vimlet. Jag tog rulltrappan upp till skidstugan. Där kom Erica med sina häften och pärmar och hälsade genom att säga mitt namn, varpå hon påpekade vilken vacker morgon det var. Med sina vita snowboots skjöt hon snödrivorna framför sig och arbetade sig långsamt framåt, med ett leende som varade i tio meter. Jag väntade. Med en besvärad blick såg jag bortåt folket i fjärran, som gick mot andra stugor i området. Väl framme vandrade blicken åter mot Erica. Oundvikligt.

Vi kom till en stuga inredd med turism-avier, i till taket sträckande ställ, och med en disk i det högra hörnets dammiga tillvaro. Jag drog upp den torra vanten och kollade på dinkan. Egentligen var jag inte sen. Hon hade koll.
Stressen fick mig ändock att stoppa händerna i fickorna, böja på nacken och blicka ut genom fönstret.

Hon behövde en vante. Jag hade erbjudit henne min om den inte hade varit genomvåt. Istället letade jag efter pengar i fickorna - fickorna med hål i. Vafan, är det min plikt att ligga ute med stålar åt bruden? Nej, egentligen inte, men sådan är jag.

Hon gick ut genom dörren och jag kom efter. Som en hund i koppel. Jeansen låg tätt om låren och skinnjackan täckte inte hela koftan. Den nya vanten var lila. Den gamla också.